Fråga till SRF

Rak fråga till SRF: Har ni överhuvudtaget diskuterat lämpligheten i att sända ett TV-program som ”Det stora hoppet”? I så fall med vilka och på vilken nivå?  Alla som arbetar med ridutbildning – ridlärare, tränare – har rätt att få veta vad ni kommit fram till och hur det överensstämmer med er uppfattning om hur ridutbildning skall bedrivas.

 

Annonser

Forts. ”paradox”.

Glädjande att se att så många delar min uppfattning i den här frågan. Den är i själva verket mycket större men aktualiseras av dessa ”underhållningsprogram”. Egentligen är den ett hån mot en hel yrkeskår. Här försöker vi att få alla som arbetar med ridutbildning att göra det efter genomarbetade kursplaner och med stor hänsyn tagen till hästens förutsättningar. Vi försöker få ryttare att förstå att detta är ingenting som kan göras genom någon ”Quick fix” utan det krävs både tid och uthållighet. Eftersom Ridsportförbundet säges vara ansvarigt för att detta sker på rätt sätt krävs att man för att få ”arbetstillstånd” skall både gå av förbundet arrangerade obligatoriska kurser och årligen betala en licensavgift. Borde man inte då kunna kräva att RF, i stället för att tiga, sätter ned foten och tillkännager sin inställning till detta? Det är möjligt att man inte anser att detta är något negativt, men då får man också deklarera detta och dessutom revidera kunskapsinnehållet i sina utbildarkurser.


	

Paradox

Ibland vet man inte vad man skall tro. Det ordnas massor av föreläsningar och clinics under rubriken ”hur skall vi göra för att få en frisk och hållbar häst?” På alla tävlingar finns en överdomare, som skall kontrollera nosgrimmor, bett och att hästen på framridningen inte rids på ett sätt, som kan betraktas som skadligt. Detta är mycket bra. Men samtidigt kan man på TV se ett program som ”Det stora hoppet” där helt okunniga och ofta ganska kraftiga och obalanserade pappor skall ges en snabbutbildning i vad man kallar ridning och i samband därmed hoppning. Vad man ser är hästar, som får släpa omkring på ryttare, som studsar i sadlarna och blir hängande i tyglarna och ibland med avfallning som följd. En annan liknande företeelse är ”Kändishoppet” på Friends arena. Motivationen för detta är att man skall visa att alla kan lära sig att rida. Detta är ett hån mot de ridskolor, som försöker att ge nya ryttare en riktig introduktion till hur man beter sig till häst. Här behövs ingen överdomare utan här kan man bete sig hur som helst. Var finns Ridsportförbundets synpunkter på detta och hur kan det motivera sin acceptans av denna typ av underhållning på den seriösa utbildningens bekostnad? Men man har väl som vanligt inte bestämt sig för i vilken sektion ansvaret för detta ligger.

Byte av ideologi?

Intervjun med Leif Törnblad i Hippson borde vara en signal för många att tänka igenom vad vi egentligen har för målsättning inom dressyrsporten. LT sätter här fingret på de grundläggande frågor vi måste formulera och ge svar på. Dressyren i dag anser jag håller på att överge många av de ideal, som alltid tidigare varit ledstjärnan för vår sport. Även om somliga anser att jag passerat ”bäst före” datum, har jag dock varit med om utvecklingen – såväl nationellt som internationellt-  under mer än ett halvt sekel. Detta ger ett perspektiv som ger möjlighet att ha välgrundade åsikter om vad som håller på att hända. Det är en risk förknippad med när en från början bruksinriktad aktivitet övergår till att bli en sport. Speciellt känsligt är det när redskapet är ett djur. Så länge som hästen var en nödvändighet i både krig och fred gick det vi i dag kallar för ”dressyr” ut på att anpassa  och stärka hästen så att den skulle kunna klara sina uppgifter. För att göra detta, utvecklades det system, som vi i dag benämner ”klassisk dressyr”.  Den viktigaste beståndsdelen i detta arbete var att göra hästen stark för att sedan kunna användas vid olika uppdrag. När sedan hästens praktiska uppgifter försvann och ersattes av tävlingsmomentet ”dressyr” inleddes en ny era. Bara benämningen ”dressyr” inger vissa farhågor. Dressyr av djur har i alla tider förknippats med inlärande av konster och det är där vi i dag ser farliga tendenser till att vi håller på att hamna. Varför detta?

När den moderna dressyren började utvecklas under andra hälften av nittonhundratalet hade vi en typ av häst, som var väl lämpad för vad som tidigare varit dess huvuduppgift. Utbildningens uppgift var då att tillvarata dessa egenskaper och under tävlingsmässiga former visa att detta gjorts på ett ändamålsenligt sätt. Detta gjordes genom att man visade de övningsmoment/rörelser man använt i utbildningen. Lätthet eller svårighet att utföra detta visade var ekipaget ”betygsmässigt” befann sig. Efterhand började nya hästtyper komma fram och kriterierna ”gångarter” och ”framåtbjudning och schvung” fick allt större betydelse. Aveln inriktades  på att producera hästar med dessa egenskaper som vägledande för avelsmålet. Bedömningen på tävlingar började mer och mer gå över mot det ”spektakulära” hållet och rörelsemekanik sattes före dressyrens ursprungliga mål. Aveln kan förbättra = försköna hästens exteriör och mekanik men den kan aldrig ersätta den uppbyggande träning, som är dressyrens grundläggande mål.

De grundläggande kriterierna för betygssättningen har mer och mer övergått till att betona ”gångarter, framåtbjudning och schvung” i stället för de faktorer som detta bygger på: styrka som ger möjlighet till självbärighet, balans och harmoni. Koefficienten för dessa har visserligen sänkts, men de kommer ändå att spela en avgörande roll  i varje bedömningsgrupp. Eftersom det spekatuklära är  lättare att definiera än det korrekt genomförda grundarbetet har dressyrens målsättning alltmer förskjutits mot ”show”.  Detta gör att korrekt utbildade hästar och bra ridning inte kan hävda sig mot hästar med mer medfödda ”showegenskaper”. Dessutom förväxlas ofta framåtbjudning och schvung med spänning och högt tempo.  Den lätthet och aktivitet man efterlyser måste vara baserad på en kombination av hästens förutsättningar och en riktig utbildning. Man skall inte behöva sätta en energimätare i domarkuren. Är man mer intresserad av show än av konstarten dressyr kan man gå på cirkus.

SELRES_b4c57262-362f-41d9-a339-fee45df99ff0Det som bäst bevisar att vi lämnat de klassiska idealen är den form, som i dag tolereras av många domare. Man låter en ”spänd energi” gå före den uppvisningsform, som samtidigt i reglementet anges vara den korrekta.  Hästar tillåts att gå med nosen bakom lodplanet och med låst överlinje utan att det avspeglar sig i betygen. Detta innebär att mindre spektakulära hästar, som rör sig i en korrekt form inte kan hävda sig placeringsmässigt. Detta är speciellt på lägre nivåer mycket farligt då det är här nya ekipage skall vägledas och stimuleras och förutsättningarna för att bibehålla den ”sanna dressyren” skall skapas.  Domarna måste ha kunskap nog att skilja på avelsprodukt och korrekt utbildning. De måste dessutom mycket tydligt i sin betygssättning ge uttryck för detta. Dagens användande av ”förlåtande” halvbetyg har tyvärr accelererat denna negativa tendens. Detta har i hög grad utjämnat skillnaden mellan bra och dåligt. Den idela prestationen är givetvis den, där ett bra hästmaterial kombineras med bra utbildning, vilket blir en nödvändighet om man skall kunna hävda sig internationellt.

 

Vad beror denna situation på? Det kan vara svårt att peka på definitiva orsaker, men några refektioner kan man alltid göra. Huvudansvaret för hur verksamheten på fältet bedrivs ligger hos Ridsportförbundet och dess olika kommittér. Dessa för en mycket anonym tillvaro när det gäller allt utom elitsporten. Där är vi f.n. framgångsrika även internationellt och det skall vi vara glada för. Men det är en mycket liten del av den totala dressyrsporten. Där vet vi  vilka som håller i taktpinnen. Men när det gäller den  nationella dressyren verkar allt mycket flytande. Vi får inte låta de internationella framgångarna hindra oss att se att vi inom den nationella sporten har en del problem. Vem eller vilka är de ytterst ansvariga för att den totala veksamheten skall fungera? Vet de olika kommittéerna vad de andra gör? När det gäller dressyrkommitttéen har jag ännu inte träffat någon person, som vet vem som är kommittéens ordförande. Och denna person borde väl vara den, som präglar hela verksamheten. Vem har det totala ansvaret för att leda och följa upp domarnas utbildning och verksamhet? Eftersom domarna är de som styr sporten är det kanske dags att se över och revidera hela domarutbildningen. Detta är särskilt viktigt när det gäller de nya domarna. Många av dem har för liten erfarenhet för att genom ett antal korta kurser få tillräcklig kompetens.  Vad har DK för beslutsbefogenheter? Vem skall man vända sig till för att få svar på aktuella frågor utan att hänvisas till ”någon annan”?  Det verkar som om den ena handen inte vet vad den andra gör samtidigt som ingen av dem verkar fästa vid samma kropp. Här saknar man en stabilitet i organisationen. Det måste finnas en ansvarig person, som har mycket djupgående kunskaper inte bara i organisation utan också i dressyrens grundförutsättningar. Man kan  inte dela upp olika funktioner på olika grupper och ”råd” utan att ha en gemensam vägledande styrning. Verksamheten måste dessutom ha en stark förankring i verkligheten.

Här borde finnas utrymme för en djupgående och prestigelös diskussion om hur vi vill att dressyrsporten skall se ut i framtiden och vilka åtgärder som behöver vidtagas för att åstadkomma detta. Det gäller att ta tag i problemen. Det hjälper inte att ha åsikter om man inte samtidigt tar hänsyn till hur verkligheten ser ut. Det är viktigt att dessa diskussioner förs med representanter från den breda verksamheten på fältet. Det finns alltid risk att några tar på sig uppgiften att förneka eller relativisera problemen. Vilken ideologi skall vi följa? Skall det vara systematisk träning eller skall det vara show? Och var går gränsen mellan dessa? I dag har man en känsla av att dressyrens innersta mening går på mycket tunn is. Skall den förvisas till ”dressyrens bakgård”?

SELRES_b4c57262-362f-41d9-a339-fee45df99ff0 o

 

Varför?

På frågan varför ”öppna på medellinjen” är så utvecklande och avslöjande vill jag svara följande: Det är en mycket komplex rörelse, där olika utbildningsmoment tillsammans skapar helheten. Den kan indelas i flera punkter:

  • Ridningen på kortsidan före uppvändningen. Hörnpasseringen innan måste ha utförts korrekt och hästens tempo och balans måste anpassas innan vändningen.
  • Hästen måste vändas upp på medellinjen utan att den yttre bogen faller ut och så att den hamnar med fram- och bakben på linjen.
  • Öppnan skall inledas genom att framdelen flyttas innanför samtidigt som bakbenen stannar kvar på medellinjen. Hästen skall vara så eftergiven att detta kan göras utan någon förlust av balans/vinglande.
  • Form, takt och balans samt linjen skall bibehållas under hela öppnan.
  • Skall öppnan avslutas rakt ut skall framdelen återföras till medellinjen innan vändning.
  •  Skall öppnan övergå i en volt skall övergången ske med bibehållen form, takt och rytm.
  •  Skall öppnan övergå till diagonal sluta skall hästen vara så väl framme för den inre skänkeln att bakdelen inte kommer före i tvärningen samtidigt som form och rytm fortfarande skall bibehållas.

Eftersom man här inte har stöd av vägg eller staket krävs det att hästen är lösgjord och väl avstämd mellan samtliga hjälper. Kan man utföra detta korrekt åt bägge håll är det bevis på en rätt utbildad häst, som är redo att gå vidare i klasserna.

 

Dags att städa i ”Msv:B rummet”.

Man kan inte låta bli att förvånas över dressyransvarigas motiv när det gäller utbildningsmetodik och utvecklande pedagogik. Nu har man – vilket i sig är utmärkt – gjort Msv B:5 till kvalprogram för Msv: A.  Men samtidigt passar man på att göra om detta program och ta bort en av de bedömningsgrupper, som var  mest avslöjande om ekipaget är tillräckligt befäst i form och balans för att gå vidare: öppna på medellinjen. Denna kräver att hästen verkligen rids mellan inre och yttre hjälper-något som är helt avgörande för utvecklingen.  Men man tycker tydligen att det är bättre att ryttaren ”kanar” mellan skänkel och vägg/staket. En följd av denna ändring blir att ryttarna inte kommer att öva detta moment, vilket ur pedagogisk synpunkt är förkastligt. Man får ju bara hoppas att motivet för detta inte är att man tycker att det är för svårt, för då har man ju verkligen bitit sig själv i svansen. Ge oss ett relevant motiv för denna ändring!                    Överhuvudtaget skulle man vilja se en ”sanering” på denna nivå. Ett förslag: Gör Msv B:2 till det obligatoriska kvalprogrammet från Msv :C till Msv:B.  Tag in ett av FEI:s Medelsvåra (junior)program i st. f. Msv B:3. Tag bort de enkla bytena ur Msv:B4.  De stökar bara till det och varken de eller bytena i språnget blir bra. Och slutligen -som det nu är – ha det tyvärr omgjorda Msv:5 som kvalprogram till Msv:A.  Detta skulle ge en ”renare” och mer pedagogosk väg i ekipagens utveckling.

Utbildningsstrategi

Det har ofta påtalats att det vore önskvärt med mera samverkan mellan ridlärare, tränare och domare för att uppnå en bättre samsyn på hur deras verksamheter bedrivs. Nyckeln till detta ligger på ett djupare plan än vad man  tror. Det räcker inte med att ordna tillfälliga gemensamma sammankomster för dessa kategorier. Man måste börja på ett mycket tidigare stadium för att skapa denna enhetssyn.
Vid den domarresa till Frankfurt som vi ordnade i december förra året bad jag Christophe Hess att redogöra för det tyska utbildningssystemet. Jag skall i stora drag berätta vad som där framgick.              För att kunna bli tränare måste man först vara godkänd ridlärare. Vill man gå vidare och bli tränare skall man först genomgå en grundutbildning som tränare i samtliga grenar: dressyr, hoppning och fälttävlan. Först därefter kan man välja specialgren och bli auktoriserad tränare. För att sedan bli domare måste man först vara godkänd tränare inom sin gren. Detta system skapar från början en tillräckligt god grund för att uppnå ett bra slutresultat.  Här kör vi de olika utbildningarna på enkelspår hela vägen och de får aldrig någon naturlig sammankoppling. Varför inte öppna ögonen och sluta traska på i samma gamla spår? Det går ju att se sig om i världen och att ta efter system, som är mer effektiva och kvalitetsskapande än dem vi nu har. Detta är verkligen värt att ta upp till behandling.

 

Lösgjordhet – Eftergift

 

 

 

Detta är två begrepp, som man borde grundligt diskutera och framför allt definiera. Man får ofta intrycket att det bara är uttryck som man använder utan att egentligen veta vad man menar. Och det finns utan tvekan inga självklara definitioner av detta. Vad man först och främst kan konstatera är att det ena inte kan existera utan det andra. De måste då också skapas parallellt. I Tyskland använder man i bland ordet ”Zufriedenheit” – välbefinnande, tillfredsställelse – i stället för lösgjordhet. Det är ganska väl beskrivande av vad det handlar om. Hästen skall trivas under sin ryttare och i sitt arbete. Det skall präglas av ”harmoni”. Detta är också ett litet svårbeskrivet tillstånd. Jag brukar säga att harmoni kännetecknas av att alla faktorer hos såväl ryttare som häst skall samverka mot det önskade målet. Man ska inte se något som motverkar detta. Då kan man tala om harmoni.

Detta tillstånd kan bara skapas genom en riktig och välbalanserad utbildning av häst och ryttare. Man ser ofta exempel på ryttare, som genom att böja och bända och ”trycka på” tror att de kan uppnå detta. Här kommer definitionen av ”eftergift” in. Det är en direkt översättning av det engelska ”submission” som betyder ”underkastelse, undergivenhet”. Detta kan man uppnå på tidigare angivet sätt. Hästen har ”givit upp” och fogat sig. Men detta är inte vad vi menar med riktig dressyr. Den ärliga lösgjordheten ska skapas genom ett efter hästens förutsättningar planerat utbildningsprogram. Detta måste vara långsiktigt och baseras på väl genomtänkta gymnastiska övningar som bygger på varandra. Först då kan resultatet bli ”zufriedenheit”. Den falska lösgjordheten ser man ofta resultatet av på tävlingsbanan med korta halsar, indragna nosar och oroliga munnar som följd.
En faktor som är mycket avslöjande när det gäller äkta lösgjordhet är ”takten”. En lösgjord häst skall kunna bibehålla takt och rytm inom samtliga gångarter både rakt ut och i samband med rörelser. Brist på ärlig lösgjordhet framträder mer och mer ju högre upp i klasserna man kommer. En rörelse som är tydligt avslöjande är ”piaff”. Hur ofta ser man inte hästar som i stället för piaff utför en ”kort promenad med hög fotflyttning”? Och det är inte ofta man ser en ren tvåtakt i piaffen. Det skall ju vara trav i det närmaste på stället. Man ser också hästar som trampar högre bak än fram. Allt detta ät tydliga tecken på bristande lösgjordhet. Vid tävling bestraffas alltför sällan dessa felaktiga typer av piaff med underbetyg. Man försöker hitta förmildrande faktorer men detta skapar en för liten skillnad i betyg mot dem som utför rörelsen korrekt.
Som jag inledningsvis skrev anser jag att i alla utbildningar mycket större vikt skulle läggas vid detta ämne. Och det är ingenting man gör genom en tillfällig diskussion eller demonstration. Det måste åstadkommas genom ett ”samtänkande” mellan välutbildade tränare och domare.

 

 

 

 

Tränarutbildning?

Jag har fått över 200 positiva kommentarer på mitt inlägg om tränarutbildningen. Många har beskrivit sig vara i just den situation som där beskrivs. Detta visar med all tydlighet att vi här har att göra med ett systemproblem, som borde åtgärdas. Vari ligger då grunden till detta problem? Jag  vill  påstå att den ligger i att förbundet mäter kompetens i antal kurser i stället för genom prestation.  Det är dessutom endast av förbundet ordnade kurser som får tillgodoräknas. Deltagande i seminarier och clinics ledda av högt meriterade tränare – såväl utom som inom landet – får inte räknas. Trots att detta många gånger kan vara mycket mer utvecklande än den kursverksamhet förbundet erbjuder. Hit kan också räknas den obligatoriska hästskötarkursen för att bli C-tränare. Man måste ställa sig frågan om anledningen till detta är att man inte vill förlora den ganska betydande inkomst som dessa kurser ger. Man borde också tydligare definiera vad en tränare skall göra. Är det att  vara någon sorts snabbutbildad ersättare för ridlärare eller är det för att träna grundutbildade ekipage för tävling. Eftersom man i intagningskraven fäster stor avsikt vid tävlingsmeriter borde det vara det senare. Tränare blir man inte hur som helst bara för att man tycker att det skulle vara roligt utan det kräver gedigen erfarenhet av både utbildning av hästar och tävling. Självklart är det också viktigt att kunna förmedla sina kunskaper och det lär man sig bäst genom att själv rida för bra tränare och att se på bra träning. Inte genom att i stora grupper sitta på en läktare och lyssna på kommentering av utvalda ekipage. Därför är det obegripligt att man inte stimulerar intresset att utöka sina kunskaper genom att låta tränare tillgodoräkna sig egenförvärvade kunskaper. Med det system som i dag råder är det många som avstår från att söka tränarutbildningen. Det är ofta just de erfarna personer vi skulle vilja ha in i systemet. Det logiska vore att aspiranter fick skaffa sig sina meriter och sin utbildning på det sätt de själva ansåg passade dem bäst. När de ansåg sig uppfylla de krav som ställs kunde de examineras av ett utsett examenskollegium. Då inställer sig frågan: är detta en yrkesexamen eller ett funktionärsprov? I stort sett alla verksamma tränare bedriver egna företag utan inblandning av förbundet. Det enda förbundet bidrager med är en ganska dyr bokstavsbeteckning. Nästa fråga är om denna beteckning genererar fler kunder? Det är uppenbart att det som ger en tränare uppdrag är i första hand de elevresultat som uppnåtts i praktiken och inte vilken beteckning man har. Här föreligger en förväxling mellan yrkesverksamhet och funktionärsskap. Det är givet att om förbundet vill anlita en tränare för sin verksamhet har de all rätt att ställa vilka typ av krav som helst på vederbörande. Men gäller detta även för egenföretagare?   Ett av motiven till det nuvarande systemet var att man ville garantera en korrekt behandling av hästen i träningen. Detta är en självklarhet men garanteras i dag på intet sätt genom licensieringen eftersom ingen kontroll föreligger. Detta kan bara garanteras genom en allmän vaksamhet och reaktion inom hästvärlden.  Det vore en helt annan sak om det fanns ett myndighetsbeslut om att man måste ha licens för att bedriva träningsverksamhet och att förbundet var den licensutfärdande aktören. Men detta krav föreligger inte.  Vill man bidraga till att utbilda tränare, som kan föra dressyren framåt måste man tänka till och skapa ett nytt system. Lämpligt vore att tillsätta en arbetsgrupp bestående av alla berörda parter för att arbeta fram ett konstruktivt förslag på hur detta skulle kunna åstadkommas. Detta bör även leda till en klar definition av olika yrkesfunktioner.

 

 

Konsekvensanalys.

Man måste ställa sig frågan om berörda delar av RF:s ledning någonsin gör en konsekvensanalys av vidtagna åtgärder. Inom utbildnings/tävlingsområdet har jag redan berört förhållandet mellan Msv C och kval till Msv B. I dagarna har jag fått kännedom om ännu en oförklarlig bestämmelse. Det gäller intagning till C-tränarutbildning. En person som genomgått tysk ridlärarutbildning, hippologutbildning på Flyinge och är anställd som lärare i hästämnet på ett naturbruksgymnasium nekas tillträde till C-tränarutbildningen för att vederbörande inte gått hästskötarkurs!  Personen i fråga har dessutom själ  utbildat och tävlat hästar i svår klass.  Vid förfrågan hos RF blir svaret: ”det hör inte hit”. Begriper man inte att man på detta sätt öppnar vägen för aspiranter med för ändamålet klena kvalifikationer och stänger för många av dem som verkligen har förutsättningar att göra en insats som tränare. Man kan fråga sig vad som är motivet: är det för att inte gå miste om kursavgifterna eller beror det på att man är okunnig om vad som krävs av en bra tränare?  Jag har under den tid jag arbetade med vidareutbildning av C-tränare sett resultatet av detta system. Kompetensen hos kursdeltagarna har varit mycket varierande och ibland skrämmande låg – med de har kanske varit duktiga hästskötare. Jag har också mött tränare med mycket god kompetens som direkt skulle kunna varit B-tränare men som har haft det mycket svårt att ta sig vidare i systemet. Det är här man undrar om det över huvud taget görs några djupare konsekvensanalyser. Eller kan det vara så att tillräcklig kompetens och insiktsförmåga saknas hos ledningen?