”Åsiktskorridor”?

Något som förvånar mig är att det är så många som instämmer i och ”gillar” de synpunkter jag förmedlar genom min blogg men att det i stort sett inte är någon, som går in i en diskussion i dessa frågor. Instämma kan man ju alltid göra, men det leder ju inte till något resultat. Är man intresserad av dressyrsporten bör man ta sitt ansvar och framföra sina åsikter. Annars hamnar man i en centralstyrning utan önskvärda förändringar. Det är  väsentligt att de som har  åsikter framför dessa – utan debatt inga framsteg. Eftersom många av ”gillarna” är aktiva utövare av sporten borde det finnas utrymme för en diskussion.  Att offentligt stå för sina åsikter kräver en viss grad av mod. Är det så att man är så instängd i ”åsiktskorridoren” att man är rädd att gå utanför denna av rädsla för att någonstans hamna i onåd?  Eller skall man tyda det så, att trots att man uttryckt sig gillande av olika synpunkter, är så nöjd med sakernas tillstånd, att man inte finner det motiverat att yttra sig? I bland får man intrycket att alla dessa ”gillanden” bara är ett slentrianmässigt tryckande på knappen, utan att man egentligen tagit ställning till vad det är man gillar. Man skulle också önska att framförda synpunkter och idéer någon gång bemöttes eller kommenterades av dem som bestämmer i dessa frågor.  Vilka har det egentliga ansvaret?  Anses det vara ointressant eller är man i enlighet med den svenska ”samförståndskulturen” rädd för någon form av konfrontation?  Allting centralt kan inte bara handla om regler, sponsorer och punktinsatser. Någonstans måste ett bredare samtal kunna föras  om hur man på bästa sätt skall tillvarataga dressyrens och utövarnas djupare intresse för hur man önskar att dressyren i sin helhet skall förvaltas och utvecklas.  Är det ett forum för att föra dessa diskussioner som fattas och hur skall vi i så fall skapa ett sådant? Detta borde var något som intresserade många utöver att bara trycka på ”gillaknappen”.  Det skall heller inte uppfattas som skapande av någon sorts ”motståndsrörelse” utan som ett led i en bra utveckling av dressyrsporten på alla nivåer. Vore inte Dressyrtränarklubben ett lämpligt forum? När det gäller den nationella dressyren behöver vi inte anpassa oss till FEI:s regler för internationell dressyr. Vi måste ha ett system som producerar så bra ridning att den är blir användbar på internationell nivå. Hur vi gör detta är vår ensak och det är ett oroande tecken, att så gott som alla nya ryttare på högre nivå i dag har fått sin utbildning och sin erfarenhet utomlands. Detta borde vara en tankeställare!

Annonser

Dressyrbedömning/forts.

Det finns mycket som kan diskuteras när det gäller bedömning vid dressyrtävling. Eftersom jag under en stor del av mitt liv arbetat med dessa frågor, kan jag inte låta bli att göra en del reflektioner.                                                                                                             Är det system vi använder gångbart i dag?  När det i dressyrens barndom skapades såg verksamheten helt annorlunda ut mot vad den gör nu. Programmen var enklare. Hästarna var mer ”allroundhästar” och inte så väl anpassade för tävlingsdressyr. Ridskickligheten var inte så bra som i dag. Antalet startande var en bråkdel av vad vi ser nu. Detta gjorde att konstruktionen av bedömningsprotokollen kunde fungera ganska bra. Sporten har sedan genomgått en enorm utveckling vad gäller hästmaterial och ridförmåga och i takt med det har även dressyrprogrammen ändrats för att svara upp mot sportens krav. Men själva bedömningssystemet har inte utvecklats. Jag talar då inte om domarutbildning utan om de krav, som ställs på domarna. Programmen innehåller i allmänhet mellan 25 – 35 bedömningsgrupper. De rids på en tid mellan 5 1/2 och 6 min. Det innebär att domaren har mellan 10-11 sekunder på sig att sätta ett relevant betyg.         Vad man då måste fråga sig: är den normala människan kapabel att hantera denna situation?  Fatta beslut om hästens form, lösgjordhet, korrekthet, ryttarens inverkan och sammanväga detta till ett betyg. Det säger sig självt, att när flera bedömningsgrupper kommer mycket nära varandra blir bedömningen något av en upprepning av det första intrycket. Här uppstår antingen en form av stress eller ett passivt accepterande av situationen. Eftersom jag själv varit domare under ca 40 år talar jag här av egen erfarenhet. Vad man måste fråga sig är : hur många av dessa betyg är helt relevanta?  Eftersom vi arbetar med ett additionssystem, där alla betyg på både svåra och lätta moment läggs ihop, kommer varje enskilt betyg att ge ett stort utslag i slutresultatet. Det hjälper sedan inte om de svårare rörelserna har koefficient 2, eftersom det är värdet i det betyg som dubbleras som kan påverka resultatet. Här kommer halvbetygen in i spelet igen. Man kan tydligt se att det är i de svårare momenten halvbetygen används flitigast. Eftersom det är dessa rörelser, som borde vara mest utslagsgivande för placeringen i klassen ger detta de ”täta” slutresultat, som ofta inte motsvarar det totala intrycket av uppvisningen och som gör själva tävlingsmomentet ganska ointressant.    Dressyr är ju i likhet med flera andra sporter grundad på mänsklig bedömning. För att denna skall bli så rättvis som möjligt måste den vara grundad på mycket stabila grunder med klara och tydligt definierbara kriterier för varje moment. Annars övergår den från att vara objektiv till att bli subjektiv. Inom flera andra bedömningssporter har man betydligt färre bedömningsgrupper som utförs under ett kort moment (simhopp). Konståkning är en sport som utförs under ett längre tidsmoment, men där har man olika domare som bedömer teknik/korrekthet och själva åkningen. Kanske vore det en möjlighet att i dressyrbedömningen efter att ha bedömt varje enskilt moment, ge ett sammanfattande betyg för form/lösgjordhet och ett för tekniskt utförande. Där kunde betyget för form/lösgjordhet ha koefficient 2. Summan av dessa betyg skulle bilda slutresultatet. Jag tror att någon form av förändring i detta avseende skulle höja intresset för tävlingar, där vi nu ser en nedgång både vad gäller antalet starter och åskådare.  En öppen diskussion i dessa frågor är nödvändig och skulle vara vederkvickande för sporten.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ett destruktivt bedömningssystem

Jag har vid många tillfällen kritiserat det nuvarande systemet med halvpoäng. Det är negativt både ur tävlings- och utbildningsståndpunkt. Det är ett system som innehåller en ”flummighet” som jag finner det mycket svårt att försvara. Detta gäller på alla nivåer men framför allt på regional tävling.  Det är mycket viktigt att som domare tydligt kunna motivera sina beslut. Dessa beslut skall fattas på ett par sekunder med många på varandra följande moment. Jag tror inte att det finns många – om ens någon – som så snabbt kan finna relevanta omdömen inom betygsramarna att de kan definiera halvbetygen. Detta skulle kräva en så noggrann analys  att den är omöjlig att utföra. Domaren måste tydligt kunna ange skälen till de satta betygen. För detta finns klara definitioner vad de olika helbetygen kräver. Men för de ”suddiga”  halvbetygen finns inga definitioner. Här är det den enskilde domarens ”tyckande” som gäller. Dessa sätts mer på intuition än på formulerad kunskap.  Detta märks tydligt i den formulerade motivationen för varje betyg. Denna glidning till otydlighet avspeglar sig också i resultatlistorna, där det ofta är rena lotteriet hur placeringarna hamnar. Domarna säger sig ha fått rekommendationen att bara använda halvbetygen för att höja grundbetyget. Men varför i herrans namn då inte gå till närmast högre helbetyg. Man är utled på att se alla dessa 6.5 som i bland utgör 50% av en domares bedömning. Detta leder också till en ytterligare reflektion: Varför är så ytterst få uppvisningar ”Ganska bra” = 70%? Och en ”Bra” prestation = 80% existerar inte. Detta beror på att domarnas skala ligger mellan 5 och 7. Genom alla 6,5:or har 7 blivit att överbetyg. Detta ser man på ryttarnas enorma glädje när de någon gång lyckas få en 8. När betyget 7,5 utdelas har det fått ersätta den tvekande domarens 8. Är det verkligen så svårt att göra en bra prestation eller har vi kanske fel kriterier vid bedömningen? Premieras betygsmässigt bra ridning i harmoni med en lösgjord häst för litet i förhållande till motsatsen och kommer då den tekniska biten att bli alltför utslagsgivande. Åtminstone ser ofta så ut i resultaten. Dessutom skall tävlandet -framför allt på regional nivå- vara vägledande för ryttaren och tränaren i vad de måste förbättra för att utvecklas. Det är inte lätt i denna flummiga halvbetygsvärld att hitta några klara riktlinjer. Där befinner vi oss i ”mellanmjölkens land”.  Det kan vara bekvämt för domaren men är inte till ryttarens fördel. Dessutom ligger helbetygen så pass nära varandra, att det finns inte utrymme för några halvbetyg. Genom dessa har man utvidgat utrymmet mellan helbetygen till ett ohanterligt system. Det är inte så stort avstånd mellan ”tillfredsställande/godkänd” (6) och ”ganska bra” (7).  Att sätta detta system i händerna på nya domare gör att de aldrig behöver ta definitiv ställning till betygsdefinitionerna. De måste från början lära sig att tydligt definiera kraven för de olika helbetygen. Det är endast genom mycket stor kunskap och erfarenhet man skulle kunna acceptera några halvbetyg.

Här skulle av ansvariga behövas en grundlig genomgång av bedömningen grundad på fakta och inte på allmänt tyckande. Förhoppningsvis skulle detta kunna leda till en styrning av bedömningen i en positiv riktning.

 

 

 

Balans?

Vid utbildning av både häst och ryttare är ”balans” ett mycket viktigt ledord. Vi var förr också mycket noga med balansen mellan utbildning och tävling. Men man måste ställa sig frågan hur det står till med detta i dag. ”Utbildning” har ersatts av ”Träning”. All kunskap värderas i tävlingsprestation.  All hästbedömning är inriktad mot lämpliga tävlingsindivider. Skall det vara så och varför har det blivit på det sättet?                            Här måste man se tillbaka i tiden. Ridutbildningen organiserades tidigare av Ridfrämjandet. Detta var inte en tävlingsorganisation, utan den hade ansvaret för att det på landets ridskolor bedrevs en allsidig utbildning i både ”grundridning” och hästkunskap. Tävlingsverksamheten sköttes av SRC, som var en ren sportorganisation. Man kan säga att RidF levererade ryttare till SRC.                                                                          När sedan dessa bägge organisationer slogs samman kom det nya Ridsportförbundet att bli en ren sportorganisation. Det övergripande ansvaret för den utbildning, som skulle ge förutsättningar för ett ansvarsfullt handhavande av hästen såväl av- som uppsuttet hamnade i skuggan av tävlingsverksamheten. De duktiga tävlingsryttare, som borde vara förebilder inom tävlingssporten blev det även för oerfarna ryttare på ridärarnas bekostnad. Detta skulle man kunna skriva spaltmeter om. Men sammanfattningsvis kan vi tydligt se resultatet i dagens inställning till den ”klassiska” ridningen och hur hästen allt mer blivit ett tävlingsredskap.                                                                                                 Det är här obalansen mellan ”häst- och ridkunskap” och tävling tydligt kommer in. Huvudmålet att i första hand lära sig att rida har ersatts av tävling. Här har också bedömningen av unga hästar ett ansvar. När allt fokus läggs på avelsprodukters lämplighet för tävling tappar hästar, som är lämpliga för den genomsnittlige ryttaren sitt värde. Eftersom sedan så mycket tonvikt läggs vid tävlingsresultat och kval hamnar ofta nya ryttare på hästar, som de inte klarar av att rida.                                                                     Vi får kanske ta efter hundsporten och inrätta två kategorier: en för exteriör och gångarter och en för bruksverksamhet.                                                                                            Är det så här vi vill ha det och om inte – vad göra för att rätta till det? Min uppfattning är att en ny organisation måste bildas, som återupptar RidF:s funktion och kompletterar Ridsportförbundet. Det är trots allt en stor skillnad mellan att bedriva sportverksamhet med levande djur och med döda redskap. Och även om Ridsportförbundet har detaljerade regler för ”horsemanship” blir det tyvärr bara en skrivbordsprodukt om inte de nödvändiga kunskaperna finns.

 

 

 

 

 

 

 

Tillägg/Lösning

I mitt senaste inlägg skrev jag om det orealistiska kvalsystemet från Msv C till Msv B. Det finns en enkelt genomförbar och verksam lösning på detta. Gör Msv B:2 till kvalprogram för samtliga övriga medelsvåra klasser. Även om kvalprocenten uppnås skall kvalet inte vara godkänt om inte skolorna och galoppombytena är godkända. Detta skulle stimulera och tvinga ryttarna att utbilda sina hästar enligt den så omtalade utbildningsskalan och förbättra standarden vidare upp i klasserna. En synpunkt skulle kunna vara att detta skulle minska det nuvarande antalet starter i MsvB,  men detta vore en både naiv och utvecklingshämmande invändning.

Kval?

DK måste tänka om när det gäller det s.k. kvalet från Msv C till Msv B.  Nuvarande system skapar endast en felaktig inställning till utbildningen. Detta vansinniga kvalsystem måste ändras och grunda sig på hur verkligheten ser ut. Ett verklighetsfrämmande regelverk får inte bli viktigare än ett positivt resultat.

Mellantrav

Jag får ofta frågan hur mellantrav skall ridas och bedömas. Det tycks råda en viss osäkerhet om detta.  Därför det kanske kan vara på sin plats att säga något om detta.

Mellantrav ingår i hästens travregister och ligger något ovanför arbetstrav. Det är inte en trav som är ”nästan ökad trav”.  Dessa har ingenting med varandra att göra. Den ökade traven är utbildningsmässigt mer besläktad med piaff, eftersom den kräver samma uppbärande styrka för att hästen skall kunna röra sig ”långsamt med långa steg”.  Man kan säga att mellantraven är en förstärkning av arbetstraven. Den skall ha samma karaktär men hästen skall röra sig i ett högre tempo med bibehållen rytm och form. Hästen skall, genom bibehållen balans, ha samma lätta kontakt med ryttarens hand som i arbets- eller samlad trav. Ryttaren får inte rida så mycket framåt att handen måste bromsa. Då får man en spänd trav med ”sprättande” framben.  Mellantraven kan sägas vara bestämd av hästens grundtrav och skall bedömas i relation till den trav, som föregår den.  Den är ”individuell” för varje häst och skall inte mätas med hastighetsmätare. Minst lika viktig som mellantraven i sig,  är övergångarna till och från den. De är det bästa kriteriet för kvaliteten på traven.

Varför rider man mellantrav? Den ingår i hästens totala utbildning och är ett bra tecken på om hästen är korrekt utbildad eller ej.  Hästens  tempo i olika gångarter regleras av en ”dator” i hästens hjärna. Om man travar och situationen kräver att man rör sig snabbare kopplar datorn om till galopp. Detta är mer energisparande och energi är något naturen är rädd om. Mellantrav är alltså en för hästen mycket onaturlig gångart. Men om vi genom lösgörande och stärkande gymnastiskt arbete skapat en ”genomsläpplighet” som gör det möjligt att röra sig på detta sätt kan den uppfylla de kriterier vi har för mellantraven. Detta blir alltså ett mycket tydligt bevis på om hästen är lösgjord och fri från mental och fysisk spänning.

Det är alltid viktigt att sätta in olika moment i sitt rätta sammanhang och här handlar det alltså inte om att rida fort utan att rida rätt!

 

 

 

 

 

Några reflektioner

I nr 2 av tidningen Hippson svarade jag på en intervju med Ida Röök. Resultatet efter ett långt samtal blev en enligt min uppfattning mycket bra sammanfattning av vad jag hade sagt. Ämnet var  ”dressyrbedömning och den klassiska dressyrens framtid”. Som alltid, när man i efterhand läser vad man sagt hittar man en del man skulle vilja komplettera. Jag vill gärna betona att detta i första hand handlar om framtiden och hur vi skall styra utvecklingen rätt och undvika att hamna fel. Det är i första hand grundutbildningen av dem, som skall leda och bestämma utvecklingen vi måste koncentrera oss på: ridlärare, tränare och domare. Vi måste hitta en gemensam plattform för deras utbildning för att kunna få ett mera sammantaget grepp om dressyrens inriktning. Det är ju dessa, som skall taga vid när de nu verksamma erfarna personerna försvinner.

Jag blir litet orolig, när jag läser Lillian Janssons svar på mina åsikter. LJ är Dressyrkommitténs ordförande men samtidigt  för dem som arbetar på fältet en mycket anonym person. Det hade varit bra om den nya ordföranden vid sitt tillträde hade presenterats och man hade fått veta något om hennes bakgrund. LJ säger att det förs en ständig diskussion i DK med tränare, domare och ryttare i dessa frågor.  Var förs den diskussionen? På vilken nivå förs den och vad har den lett till för resultat? Diskussioner är bra att föra men det väsentliga är vad de ger för resultat och hur detta utvärderas.

För att nå ett bra resultat krävs det att man har ett effektivt utbildningssystem. Detta kan bestå av flera olika komponenter men det måste finnas en stark sammanhållande och målinriktad faktor. Annars hamnar man i ett läge, där den ena handen inte vet vad den andra gör. När man vad gäller dressyren betraktar det nuvarande utbildningssystemet måste man ta med alla kategorier: ridlärare, tränare och domare. Här ser man i dag en tendens till att kunskapskravet har ersatts av en strukturell kravlöshet. Kunskapsbeskrivningen har blivit huvudinnehållet i planeringen i stället för själva kunskapen och hur den skall läras in. Det är lätt att vid skrivbordet författa önskemål, men det är svårare att verkställa dem i verkligheten.

Att utöka sin kunskap måste bygga på tidigare inlärda moment som skall sitta i ryggmärgen. Det räcker inte att lyssna på någon föreläsare eller att läsa på nätet. Det är stora kontraster mellan teoretisk och praktisk inlärning. Den praktiska inlärningen skall grunda sig på den teoretiska men får aldrig marginaliseras utan måste vara den viktigaste delen av kunskapen. Därför blir man t.ex orolig, när man läser FEI:s manual för bedömning, där man skall döma efter text i.st.f kunskap.

Det är ett känt faktum att ekonomin styr verksamheten. Därför gäller det att genom samordning av kombinerbara utbildningsmoment minska kostnader och uppnå ett resultat, som motsvara verklighetens krav. För att uppnå detta måste arbetet kombineras med ideella insatser. Det kräver en organisation som engagera krafter ute i verkligheten och inte en anonym kommitté i ett slutet rum. Här vore det bra att återinföra en representativ organisation med representanter för alla berörda: ridskolor, tränare, domare, avel, tävlingsarrangörer. Det är bara genom en känsla av delaktighet man kan engagera ideella krafter. RF har ansvaret för hela ridverksamheten och får inte vara enbart sportinriktat.

Varje organisation behöver personer, som vågar ifrågasätta sakernas tillstånd. Synpunkter måste analyseras och diskuteras för att antingen avfärdas eller beaktas. Det finns problem som inte får skjutas på framtiden.

 

Hästkunskap

Karl-Erik Heimdal har i Ridsport publicerat ett utmärkt inlägg, där många av oss, som varit med länge känner igen oss. Det är nu vi börjar märka effekten av den utarmning av ridlärarutbildningen som skett under en lång följd av år. Förutom det myller av olika kompetenser man laborerat med har bristen av kunskap hos organisatörerna varit ödesdiger, när det gäller genuin hästkunskap. Kombinationen av grundläggande kunskaper om hästen både vad gäller psyke och konstruktion och den uppsuttna verksamheten är en absolut förutsättning för att undvika skador. Dessa kunskaper är ingenting som man kan lära sig själv. Dem får man bara om utbildningsledningen satt upp klara och tillräcklig omfattande utbildningsmål. Det förutsätter i sin tur att det finns lärare, som kan undervisa och som har befogenhet att ställa krav på elevernas prestationer. Tidigare fanns det personer med lång erfarenhet som fungerade som lärare. När ridlärarutbildningen genom anpassning till den vanliga skolans verksamhet började lämna sina rötter började också en avmattning av kompetensen. Man försökte sig på en ”modernisering” av en utbildning, som man uppfattade som alltför militärisk. Men hästen är densamma som den har varit under långa tider och anpassar sig inte efter moderna påfund.  Ridläraryrket är inte ett ”akademiskt” yrke utan kräver framförallt mycket handledd praktisk erfarenhet i kombination med den teoretiska utbildningen. Detta är något som tar tid att lära sig och den erfarenheten måste också ridlärarna förmedla och kräva av sina elever. I dag mäts all kunskap i tävlingsframgångar och ridskolan har upphört att vara likriktaren för hur den nödvändiga grundutbildningen skall ske. Genom att läsa allehanda mer eller mindre seriösa inlägg och ”forskningsresultat” på nätet tror sig många kunna få tillräckliga kunskaper.

Vad skall man då göra och kan man göra något eller är det för sent?  Jag anser att vi måste omformulera hela utbildningsplaneringen. Läroplanerna måste revideras och fyllas med konkret innehåll om vilka krav man har i olika ämnen. Ämnena måste begränsas till vad som är absolut nödvändigt att kunna och därmed också fördjupas. Examinationskraven måste skärpas och examinationsmetoderna måste ses över. Dessutom bör utbildningen av olika kategorier som ridlärare, tränare och domare kunna till vissa delar samordnas. Detta skulle ge en bredare kunskap och även kunna medföra resursbesparingar. Men det måste också finnas lärare, som kan ge den här utbildningen och därför är det viktigt att detta sker innan fler generationsskiften har utraderat det vi kallar för ”hästkunskap”. Detta är en absolut nödvändighet om man skall kunna minska skadefrekvensen på våra hästar.

Fråga till SRF

Rak fråga till SRF: Har ni överhuvudtaget diskuterat lämpligheten i att sända ett TV-program som ”Det stora hoppet”? I så fall med vilka och på vilken nivå?  Alla som arbetar med ridutbildning – ridlärare, tränare – har rätt att få veta vad ni kommit fram till och hur det överensstämmer med er uppfattning om hur ridutbildning skall bedrivas.