Förnyelse

Beslut som leder till förnyelse och utveckling måste komma uppifrån. Men ledningen måste få både signaler och förslag från fältet för att dels få möjlighet att fatta bra beslut och dels för att få inspiration. Det är annars lätt hänt att man utgår från eget perspektiv och fattar beslut utan förankring i verkligheten. Något som enligt min uppfattning skett, när det gäller den tidigare diskuterade kvalgränsen. Det är därför viktigt att  det finns en bred kommunikation mellan utövare och ledning. Där tycker jag mig märka en svag aktivitet när det gäller framförandet av synpunkter från aktiva ryttare och funktionärer. Det kan bero på att man inte vill riskera att stöta sig med någon för att man inte vill riskera att hamna i ”0nåd”. Men det kan också bero på att man alltför mycket endast ser till sitt eget behov och inte till hela sporten. Lämpliga kanaler för detta är ridklubbarna, distrikten, tränarklubben, dressyrringen. Det är också viktigt och avgörande att dessa synpunkter förs vidare till ansvariga inom Ridsportförbundet. Det är självklart att alla idéer inte kan genomföras men de kan ge en uppfattning om åt vilket håll vinden blåser. En del information inhämtas genom utvärderingar i samband med kurser. men de är i det här sammanhanget ganska värdelösa – i synnerhet om de genomförs av kursledaren själv. Den enda sanna utvärderingen är den som visar det praktiska resultatet av vidtagna åtgärder. Annars är det lätt att åsikter kommer att betraktas som kunskaper och det är inte ett bra beslutsunderlag.

Sammanfattningsvis kan man säga att detta resonemang visar på vikten av en bra och aktiv samverkan mellan de olika system dressyrsporten är uppbyggd på. Här kan det vara intressant att litet närmare se vilka system vi har och hur de fungerar. Men det får bli ett kapitel för sig.

Domare)(Kvalklass

Det finns mycket utöver det jag redan tagit upp att diskutera när det gäller kvalsystemet. För den seriöse domaren kan det vara ett problem.  När man dömer en klass som är kval till en högre nivå måste man ha detta i sitt medvetande. Man måste vara medveten om att resultatet kan kvala ett ekipage vidare. Då bör man tänka: anser jag att detta ekipage är moget för nästa nivå. Precis som man i uttagningstävlingarna till Breeders måste kunna säga att man anser att ett ekipage bör gå till semifinal. När vi nu talar om MsvB till MsvA blir detta i MsvB:4 ett problem eftersom svårighetgraderna ligger så långt ifrån varandra i de bägge klasserna. Ett ekipage kan vara mycket bra i MsvB:4 och motivera ett resultat på t.ex. 68%. Men det behöver därför inte vara moget att gå till MsvA. Men domaren får inte av den anledningen ta bort värdet av prestationen i den lättare klassen. Det innebär att man har kvalat ett ekipage till en klass som man anser att det inte är moget för. Var ligger domarens ansvar?

Det är inte bara de i programmet ingående rörelserna som skall räknas. Det finns också något vi kalla för ”samling”. Kravet på samling är betydligt högre i MsvA än i MsvB:4. Tyvärr ser man mycket ofta att domaren inte har tagit någon hänsyn till samlingen. Ekipage som rusar igenom programmet utan tekniska fel slår ofta dem som har ridit i ett välbalanserat och väl avvägt tempo. Kommentaren blir: ”mera energi önskvärd”. Resultatet av detta ser vi sedan i Msv A  – och här kan man jämställa MsvA med S:t Georges – där samlingen ofta är på lättklass nivå. Inte konstigt då att så många ekipage hamnar en bra bit under kvalprocenten. Detta problem kan man i någon mån undvika om MsvB:5 vore den enda kvalklassen. Detta är ett mycket bra kvalprogram genom att det innehåller rörelser och kombinationer som inte går att utföra godtagbart utan ett visst mått av samling i ett balanserat tempo.

Man kan ju också tänka sig att i MsvB:4 höja kvalprocenten till t.ex 64 eller 66 procent. Men eftersom denna klass har så litet med MsvA att göra löser det inte problemet. Eftersom det bara är en domare i dessa klasser skulle man kunna kräva att kvalprocenten uppnåtts vid tre tävlingar med olika domare.

En invändning man kan höra när det gäller förändringar av den här typen är att : då får vi alldeles för litet starter. Det kan hända att det blir så under en kort period. Men vilken är målsättningen med tävlandet på lätt och medelsvår nivå? Är det att finansiera möjligheten att ordna tävlingar eller är det att bibehålla en bra grundutbildning och skapa en tillväxt för sporten på hög nivå? Man måste ställa sig frågan hur de som införde detta system tänkte och om de överhuvudtaget insåg vad det skulle innebära.

Positivt tänkande?

Ofta har man en känsla av att problem alltid uppfattas som något negativt. Något som man skall försöka undvika. Man skjuter dem åt sidan och försöker dölja dem genom att tänka ”positivt” och koncentrera sig på det som trots allt är bra. Denna typ av positivt tänkande anser jag är farligt och underminerande. Det är ju problemen som visar var vi kan hitta vägar för en utveckling. Det är ju genom att diskutera dem vi kan utvärdera vår verksamhet och hitta vägar att förbättra den. Jag har ibland när jag vid diskussioner inom beslutande kretsar framfört synpunkter mötts av inställningen att ”måste du vara besvärlig nu igen?” Det kan vara motiverat, men jag anser att för att komma framåt måste några vara besvärliga. Slår man sig till ro med sakernas tillstånd är man farligt ute. Dels ser man inte faktorer som ev utvecklas negativt och man skapar inte heller någon positiv utveckling. Vår benägenhet att alltid vilja vara överens och undvika debatter leder inte framåt. Man måste också kunna framföra kontroversiella synpunkter utan att det skapas osämja. Det är ju inte värre än att diskussionen får visa vem som har rätt eller fel. Det värsta jag vet är när argumentet :”det vore bra om……. men”. Om det finns ett ”men” som motverkar det som skulle vara bra så se till att få bort det !! Det går kanske inte att få allt som man vill ha det men något i rätt riktning kanske kan åstadkommas. Man får inte resignera inför problem. Att inse och bearbeta problemen anser jag vara ett för sporten betydligt mer positivt tänkande än att undvika dem.

 

Utbildningsskalan ?

Som jag sagt många gånger tidigare anser jag inte att utbildningsskalan skall betraktas som en skala utan som ett ”utbildningsinnehåll”. Det är inte någon ”utbildningstrappa” utan alla dess delar finns – i större eller mindre utsträckning med – från det ögonblick vi börjar inverka på hästen. Bara det att vi ger den unga hästen en arbetsform innebär det första steget i det samlande arbetet. Man måste se det på detta sätt för att kunna utbilda hästen på ett sätt så att alla dessa byggstenar logiskt fogas till varandra för att uppnå ett mål.

Man talar väldigt ofta teoretiskt om utbildningsskalan men efterföljandet i praktiken blir tämligen luddigt. Här skall bl.a. dressyrprogrammen – framför allt i lätt och medelsvår klass – vara uppbyggda efter detta och ge en vägledning i hästens och ryttarens utbildning. När det gäller det nuvarande kvalsystemet – som jag tog upp i mitt tidigare inlägg – motverkas verkligen detta. Det kan inte vara förenligt med den så omhuldade utbildningsskalan att ge intrycket att ett godkänt Msv B:4 program skulle ge en naturlig övergång till Msv A. Detta är en inkonsekvens som får allvarliga följder. Vi skapar en illusion hos ryttarna att de utför något som de ofta inte är i närheten av. Detta gäller speciellt skolorna och den därmed sammanhörande samlingen. Man måste vara noga med att man när man skapar regler också överblicka vad de kan få för konsekvenser för det stora sammanhanget. I dag får man intrycket att praktiska kortsiktiga åtgärder är viktigare än för sporten nödvändiga beslut.

Ett argument till varför det skrivs ut så få MsvB:5 klasser är att det blir så få startande. Tacka för det när det är så mycket lättare att rida MsvB:4 och det dessutom gäller som kval till MsvA. Men om MsvB:5 vore enda kvalklass kan man antaga att det är så många ryttare, som vill vidare till MsvA att de ställer krav på arrangörerna att skriva ut denna klass. Detta skulle också leda till att ryttarna tvingas att utbilda sina hästar på ett mera målmedvetet sätt. Det får inte heller vara arrangörernas ekonomi som styr hur sporten skall utvecklas. Om det finns problem med detta måste dessa lösas genom nära samverkan mellan arrangörerna och förbundet.

Fyller kvalklasser någon funktion?

Målsättningen med att ha kval från en lättare till en svårare nivå bör väl vara att uppnå en högre standard i den svårare klassen. Frågan är om detta fungerar med dagens system. Det verkar inte så om man beaktar att en stor del av ekipagen som startar i Msv A eller S:t G inte uppnår kvalprocenten utan ofta ligger mellan 58% och 62%. Vad kan då detta bero på?  Anledningen är inte svår att hitta. En kvalklass måste självfallet i svårighetsgrad närma sig den nivå man kvalar till. I dag kan man i Msv B:4 kvala till Msv A.  Svårighetgraden här ligger långt ifrån Msv A. Man skulle kunna använda den som kvalklass till Msv B:5.  Denna klass ligger betydligt närmare Msv A och vore därför den naturliga kvalklassen. I dag tror väldigt många att om de fått 62% i MsvB:4 så är de klara att rida MsvA vilket är långt ifrån sanningen. Vad man genom detta system gör är att man i stället för att höja standarden sänker den. När dessutom en del domare anser att man skall vara snällare i bedömningen vid regional tävling är det inte konstigt att vi ser så många ofärdiga ekipage i MsvA. Om man anser att antalet startande är viktigare än kvaliteten är ju detta en bra modell. Detta får också ytterligare följder. Eftersom MsvB:4 – som egentligen bara är en liten vidareutveckling av Msv C – är lätt i jämförelse med Msv B:5 får arrangörerna många startande i denna klass. I MsvB:5 blir antalet starter mycket mindre och därför skrivs denna klass mycket sällan ut. Om man i stället hade bara MsvB:5 som kvalklass till Msv A skulle ryttarna tvingas att rida den klassen för att komma vidare. Det skulle leda både till flera möjligheter att rida klassen och till bättre kvalitet i Msv A. Då skulle man också kunna tala om ”kvalificering” vilket man inte kan idag.