????

 

Jag får ibland frågan hur jag fortfarande orkar engagera mig i dressyren så mycket som jag gör. Svaret är enkelt: Kreativitet är för mig ett tecken på att jag fortfarande lever.  Att bara passivt iakttaga vad som händer innebär för mig ett avslut. När man ser vad som händer runt om i världen kan man tycka att det är ganska oviktigt om en häst går i rätt form eller blir rättvist bedömd på tävling. Men det måste finnas en motvikt till allt det destruktiva och det kan t.ex. vara ett stort engagemang i något som man – både praktiskt och organisatoriskt – ägnat större delen av sitt liv åt.  För mig innebär detta att inte bara se till detaljer utan att försöka påverka en helhetssyn när det gäller organisation och verksamhet. Det ligger i sakens natur att man då stöter på förhållanden som man anser är otillräckliga eller t.o.m. negativa. Det innebär inte att man inte ser mycket som är bra. Men i en verksamhet där idealitet och kommersialism är så intimt involverade som i dressyrsporten kan det uppstå problem. Att då bara slå sig till ro med detta leder inte framåt. Det kan då bli så att man betraktas som en besvärlig person, som alltid skall ha något att kritisera. Men denna kritik uppfattar inte jag som något negativt utan som en naturlig och nödvändig väg till förbättring och utveckling. Vi är ofta så fångade i det vi redan vet, att vi har svårt att se möjligheterna i något nytt. Men i bland kanske vi måste passera våra faktiska kunskaper och genom att sätta in dem i ett större sammanhang finna nya vägar. Det är viktigt att många  synpunkter kommer till uttryck och diskuteras. Många av dessa kanske är mindre bra eller t.o.m. ogenomförbara.  Många faktorer som verkar vara positiva för individen kan leda till problem på systemnivå.  Men om alla bara är nöjda eller av olika orsaker inte vill yttra sig kommer verksamheten att föra en tynande tillvaro.              

Två kategorier

I dag finns det två kategorier av dressyr. Vi har en som innehåller dressyr på elitnivå och en som omfattar dressyren på basnivå. Basnivån kan räknas upp till Msv B/MsvA nivå. Därefter vidtager de internationella klasserna. De tankar som jag framför i den här bloggen gäller i första hand basnivån, vilket jag hoppas framgår. Det är ju ett oerhört viktigt stadium. Inte bara för att skapa ett underlag för kommande elitekipage utan också för att behålla den klassiska dressyrens grundprinciper. Den internationella dressyren kräver i dag så oerhört mycket vad gäller hästmaterial och tränings/tävlingsmöjligheter att det ligger utanför den normala ryttarens förutsättningar. Som tur är finns det personer som satsar både i anläggningar och sponsring av hästar och träning och gör det möjligt för oss att spela med på den internationella arenan.  Utan dem skulle det vara omöjligt att hålla internationell standard. Men det får inte innebära att det blir  mindre  värt och intressant att rida på den nationella nivån. Om man vill komma långt borde ju här utmaningen ligga i att visa att man är så bra att man kan komma ifråga för större uppgifter. Och för dem som nöjer sig med att lära sig att rida och utbilda en häst för att ”kanske” tävla på nationell nivå skall också finnas en stimulans. Dressyren på den internationella nivån sköts genom ett samarbete mellan förbundet  och privata aktörer. På den nationella nivån ligger ansvaret mer på ridklubbar, ridlärare och tränare. Ett mycket mera spritt engagemang. Tränarklubben framförde för att antal år sedan synpunkten att man borde skapa en särskild kommitté för den nationella sporten för att samordna insatserna. Detta glapp i organisationen uppstod till en stor del genom sammanslagningen av RidF och SRC. RidF svarade för ridningen på det jag kallar den nationella nivån och SRC hade hand om det som hörde till tävling. Redan då befarade många att övervikten nu skulle komma att ligga på tävlingssidan och detta är väl också vad som hänt. Risken med fokusering på tävling är att hästen mer och mer kommer att betraktas som ett redskap, som skall bytas ut om det inte går bra på tävling. Det är här jag anser att den ”nationella” delen av dressyren är så viktig för att stimulera intresset för riktig ridning enligt de principer vi har fastställt. Detta innebär att ”tävling” på nationell nivå utgör en betydlig del av utbildningen både när det gäller och ryttare. Detta innebär också att organisationen runt detta blir minst lika viktig som när det gäller internationell nivå. Här måste finnas ett nära samarbete mellan ridlärare, tränare, domare och arrangörer. Alla måste känna att de är kuggar i det som skall bära sporten. Detta kräver en samorganisation mellan berörda parter. Det måste t.ex kunna ordnas träffar/seminarier med alla kategorier tillsammans. Om man känner att det man gör uppskattas även i ett större sammanhang kanske man gärna ställer upp med ideella insatser. Det är här en ”nationell dressyrkommitté” skulle kunna vara värdefull.

 

Domarrekrytering

När det gäller behovet av reformering av system är domarutbildningen ett sådant. Jag var själv med och skapade det upplägg, som gäller i dag. Men jag är inte dummare än att jag inser att det behöver moderniseras. I dag är rekryteringsbasen en helt annan än när detta skapades. Dessutom är behovet av antal domare mycket större i dag. Detta måste mötas med nytänkande. Behovet får inte minska kvaliteten eftersom domarna är helt avgörande för dressyrens framtid. Därför är det oerhört viktigt att de som antas till domarutbildning besitter de kunskaper och den erfarenhet som är viktig för att kunna fungera tillräckligt bra. Det räcker inte med att tycka att det ”kunde vara roligt” att döma. Det är visserligen en av förutsättningarna. Men man måste också ha genom erfarenhet vunna kunskaper – både teoretiskt och praktiskt. Den teoretiska delen kan vem som helst läsa sig till. Men att i praktiken värdera och sätta betyg är något som kräver relativt lång erfarenhet. Att döma lär man sig inte i skolbänken. Eftersom man innan man antagits till utbildningen inte kan ha någon praktisk erfarenhet att döma måste inträdeskraven – förutom teoretisk kunskap – vara baserade på gedigen erfarenhet i utbildning av hästar och ryttare. Detta skall visas genom uppnådda utbildningsresultat. Detta är viktigare än att ha tävlingserfarenhet. De krav på tävlingserfarenhet som ställs idag kan man skaffa sig genom att låna en häst och rida angivna klasser på den krävda procenten. Detta saknar helt värde i sammanhanget.  Själva bedömningsträningen måste sedan utföras både teoretiskt och praktiskt. Den praktiska delen kan förläggas till tävlingar, där aktuell utbildare dömer. Det är en helt annan sak att döma på tävling mot att sitta och diskutera utvalda rörelser på en kurs. De nya måste lära sig av de erfarna och det måste ske i verkligheten. Praktiken skulle omfatta ett större antal tillfällen och  vara obligatorisk. Respektive utbildare kan sedan avgöra när en aspirant är färdig att döma på egen hand. Med utgångspunkt från detta kan sedan eleven godkännas till respektive kategori. Uppgraderingen till högre kategori behöver då inte vara bundet till visst antal kurser utan baseras på domarens kapacitet. På detta sätt kan lämpliga kandidater snabbare avancera och hinner inte tappa sugen genom att de kvarhålls i ett bromsande system. 

Det är i detta sammanhang viktigt att taga vara på engagerade och erfarna personer, som redan har stor utbildnings-, tränings- och tävlingserfarenhet. Det är dem vi behöver när det gäller rekryteringen till högre kategorier. Det kan inte vara rimligt att ryttare som tävlat och utbildat hästar till GP-nivå skall behöva traska igenom hela systemet för att avancera. Här måste det till en ”snabbfil” så att de kan gå in på t.ex  MsvA nivå och en specialanpassad utbildning. Detta är också viktigt, när det gäller rekryteringen av internationella domare. Med de bestämmelser som gäller för detta kan man inte vara för gammal när man börjar döma GP.  Ser man hur det ser ut i dag så ligger vi farligt nära gränsen till att om några år inte ha några internationella domare.

Man får inte ha allt för stor rädsla för att ändra gamla bestämmelser. Var inte rädd för det okända! Våga prova! Ett beslut mot ett ej helt förutsägbart resultat är inte så drastiskt som det kan verka. Det finns ju ett samband med tidigare gjorda erfarenheter. Det är ju det som ger anledningen till förändringen. Det finns mycket att diskutera i det här ämnet som kunde vara aktuellt för en utredning.

 

Systemutveckling

För att utveckla en verksamhet krävs någon form av system. När det gäller dressyrsporten omfattar den flera olika kategorier: ridlärare, tränare, domare och tävlingsarrangörer. Var och en av dessa kategorier kräver sina specifika system vad gäller olika funktioner som utbildning och organisation. Men för att den totala verksamheten skall fungera krävs att det råder samverkan mellan alla dessa system. Där tror jag att vi har en del att tänka på i dag. Flera av dem är skapade på 80-talet och är i dag i flera avseenden föråldrade. Det har visserligen putsats och gjorts detaljändringar efter hand, men jag tror att nu är tiden inne för att göra en nystart. Detta för att göra dressyren mer attraktiv och för att ta till vara det engagemang som i dag ofta begränsas och släcks av gamla regler.

Hur skulle det vara att tillsätta en utredning för var och en av dessa kategorier?  Det skulle kunna vara ett antal personer som inventerade hur det ser ut i dag och vad man skulle kunna göra för att åstadkomma förbättring där sådan är önskvärd. I dessa grupper skulle nuvarande ledning ha någon representant men övriga deltagare skulle rekryteras bland engagerade personer ute på fältet. Det är ofta så att ju längre bort från den aktuella ledningen förslagen kommer desto större relevans har de ofta i verkligheten. Det är lätt hänt att man i styrande ställning ogärna vill ändra för mycket i det som f.n. gäller och hellre vidtager  marginella förändringar. När dessa utredningar var för sig kommit fram till någon form av resultat skulle de kunna mötas och se vilka  förslag de kommit fram till och hur man skulle kunna samverka för att både utnyttja befintliga medel på optimalt sätt och uppnå bästa möjliga resultat. Genom detta skulle man kunna få fram ett bra underlag för kommande beslut.

Är detta utveckling?

Vid genomgång av samtliga regionala och nationella propositioner fram t.o.m. den 1 april hittar man 19 MsvB:4 och 4 MsvB:5 klasser. Är inte detta en fördelning som väl talar om vilken svag rekryteringsbas som byggs upp underifrån?  Här måste kvaliteten höjas genom att MsvB:4 underkänns som kvalklass till MsvA. Härigenom kommer de ryttare som vill komma vidare att dirigeras över till MsvB:5 och dessa klasser kan förhoppningsvis bli större. Ofta hör man den berättigade invändningen från arrangörer att det blir så få starter i dessa klasser, att det inte är ekonomiskt motiverat att skriva ut dem. Det får givetvis inte vara så att arrangörernas ekonomi skall styra sportens utveckling. Om man kräver adekvata kvalklasser är det väl de för sportens utveckling ansvariga som får träda in och göra det möjligt att ordna dessa klasser. Detta skulle kunna göras genom att befria de klasserna från avgifter eller genom subvention. Finns det inga pengar? Då får man kanske omprioritera i budgeten.  Är man intresserad av att bibehålla och utveckla kvaliteten på svensk dressyr är det en skrämmande tanke att mängden ryttare, som vill starta i lättare klasser skall vara avgörande för tävlingssystemet.  För att ytterligare motivera MsvB:5 som kvalklass till MsvA skulle man som i Tyskland kunna lägga in kvartspiruetter i programmet. När man ser propositioner i dag undrar man varför vi skall ha alla dessa program när det är så få av dem som används?

Levande)(Dött

 

Kan något leva och ändå vara på väg att dö eller redan ha dött? Ibland när jag tänker på alla de olika termer vi svänger oss med inom dressyren undrar jag om inte det är detta som i många fall håller på att hända. Det slog mig senast när jag skrev om samling. Men detsamma tycker jag man kan se när det gäller form. Vi har många termer som kräver kunskap för att kunna förstås. Det hjälper inte hur mycket man svänger sig med olika begrepp om de saknar innebörd. Man måste veta vad en ”halvhalt” egentligen innebär. Hur den är uppbyggd. Vad den får för fysisk effekt på hästen och hur både vi och hästen slutligen kan ha någon nytta av den.  Detta gäller naturligtvis alla de uttryck vi använder oss av. Det område där det är mest påfallande och där det också har de alvarligaste konsekvenserna är när det gäller ”hästens form”. Den reglementerade formen är baserad på vad som anses vara den lämpligaste ”arbetsställningen” för hästen på olika nivåer. Det innebär inte att alla hästar kan se precis likadana ut. Det beror bl.a. på hästens exteriör. Men de grundläggande kraven måste uppfyllas. Här tycks det i dag ofta råda en viss förvirring över vad som är viktigast och vad som gäller. Dessa signaler måste och skall utgå från domarna. I dag när de flesta ryttares målsättning att tävla är större än att lära sig att rida från grunden har tävlingen kommit att bli en allt viktigare del i ryttarens utbildning. Domarna måste premiera hästar som arbetar i en riktig form samtidigt som de kraftigt måste bestraffa hästar som inte gör det. Det är också viktigt att vid alla former av utbildning denna grundliga kännedom om vad de olika termerna i en djupare mening innebär verkligen betonas. Vi måste uppnå en samsyn om hur det skall vara. Annars riskerar vi att hamna i att vi använder oss av ”döda begrepp”.

Framåtbjudning

När jag i mitt tidigare inlägg skrev om samling som ett tidigt inslag i hästens utbildning kunde det kanske för någon framstå som om jag inte premierade ”ridning framåt”. Självklart skall både ryttare och häst tänka framåt. Men det kan man göra på olika sätt. Det hjälper inte att ryttaren vill framåt om hästen inte vill det. Man kan inte ”jaga” hästen till framåtbjudning. Hos varje häst finns en mer eller mindre uttalad vilja att röra sig framåt. Mest tydlig är den när hästen försöker undkomma något obehagligt. Men hästens välutvecklade instinkt att röra sig snabbt framåt upplever vi också då vi t.ex galopperar i skogen eller över öppna fält. Denna naturliga bjudning finns det för hästen inga naturliga orsaker att utnyttja på dressyrbanan annat än om man vill komma undan arbetet. Här måste bjudningen framkallas på annat sätt. En grundförutsättning är att hästen förstår och respekterar framåtdrivande hjälper. Men sedan kommer styrkan in även här. Om man är stark nog att utföra en sak så gör man den utan motstånd men om man saknar den nödvändiga styrkan gör man motstånd. Framåtbjudning är i själva verket ett symptom på hur utvecklad muskulatur hästen har för att kunna utföra det man begär av den. Ett bevis på om hästen har den erforderliga styrkan är att den kan bibehålla sin balans och rytm i flera olika tempon. Man utvidgar hästens gångartsregister. Detta visa man i dressyrprogrammen genom arbets- samlade – mellan- och ökade gångarter och i övergångarna däremellan. Här kan man aldrig genom att bara rida fort eller långsamt uppnå ett bra resultat.  Därför måste också kravet på hur mycket hästar i de lägre klasserna skall visa av detta rättas efter deras plats i utbildningsgången.

Man kan rida framåt på olika sätt. Jag skiljer noga på att rida framåt i högre tempo och att rida mer framåt i det tempo man redan har.  Det gäller att hitta det för varje häst för tillfället lämpligaste arbetstempot. Detta är beroende av hur hästen fungerar och vilket arbete som skall göras. På tävling ser man ofta ryttare som verkar ha förväxlat tempo med schvung och bjudning. I framför allt medelsvåra klasser rider de i ett tempo som omöjliggör för hästen att utföra hörnpasseringar, volter och öppnor på ett korrekt sätt. Energi uppnår man inte i första hand genom att rida fortare utan genom att rida  i det för tillfället lämpligaste tempot. Här är tränarens ansvar stort eftersom ryttare ofta har svårt att uppfatta nyanserna i det som sker. Även här är det hästens styrka som är den avgörande faktorn.

Min avsikt är inte att detta skall vara någon sorts ”ridlära” utan jag vill bara skapa underlag för en diskussion, som jag hoppas sedan skall tagas upp ute på fältet.

Samling

Samling är ett begrepp som jag anser skulle behövas diskuteras mer. Det gäller både domare, tränare och ryttare. Och framför allt domarna, som genom sin bedömning både ska styra utvecklingen och vara vägledande. I bland kan man få intrycket att samling är något som tillkommer i hästens utbildning när den kommit högre upp i klasserna. Detta kan leda till att samlingsbegreppet får en felaktig plats i utbildningssystemet. Jag skulle vilja vända på det och säga att allting börjar med samling. Jag skall försöka förklara vad jag menar.

Hästen är inte skapt för att bära något på ryggen. Huvudmålsättningen med utbildning och träning måste alltså vara att anpassa den till detta så att den kan ridas utan att ta skada och gå sönder. Detta innefattar både styrke- och smidighetsträning.  Hästen har inga naturliga förutsättningar för att själv anpassa sig till att ryggen belastas. Det måste vi åstadkomma genom vår träning. Det är hästens konstruktion som gör detta möjligt. Den viktigaste byggstenen här är hästens bakben. Genom att bakbenens leder fungerar som ett ”dragspel” kan bakbenet, om det böjs i samtliga leder samtidigt, förkortas medan hovens undersida fortfarande är riktad mot marken. Det är detta hela begreppet samling utgår ifrån. Resultatet blir att den del av steget som normalt ligger bakom hästens höft förkortas och det tidsmomentet förläggs i stället till belastningsmomentet som ligger nära tyngdpunkten. Genom att ryggmuskulaturen samtidigt aktiveras avlastas framdelen och hästen uppnår en ”ny typ” av balans. Detta måste hästen i början av utbildningen ha mycket hjälp med och resultatet skall så småningom bli att hästen finner egen ändamålsenlig balans. Beviset på detta skall vara att hästen i samtliga gångarter och i olika rörelsemoment rör sig taktmässigt och harmoniskt i en ”självbärande” form.  Grundprincipen i detta arbete blir att man ”samlar upp” en del av hästens energi i systemet. Om man ger hästen signalen att röra sig framåt och samtidigt genom förhållning hindrar den att använda all energi till detta – var skall den då göra av resten? Det är detta dilemma man ställer den unga hästen inför och som den måste finna en lösning på. Den kan försöka sig på många olika vägar men den enda rätta – och som man på olika sätt måste ledsaga den till – är att böja mer på bakbenen. Detta är det första steget i det samlande arbetet och som sedan skall utvecklas till de olika nivåer av balans och självbärighet man begär i tävlingssammanhang. ”Det som inte går uppåt går framåt”. Har detta arbete utförts på rätt sätt kommer också den form vi anser att hästen skall gå i att utvecklas på ett naturligt sätt. Man kan alltså inte gå från form till samling utan det måste vara tvärtom.

Den väsentliga delen i detta arbete är styrketräningen. Och styrka kan inte uppnås genom tempo. Däremot kan styrka så småningom ge möjlighet till att arbeta i högre tempon. Styrkan uppnår vi genom att på ett riktigt sätt arbeta med alla de olika övningsmoment vi förfogar över i form av t.ex tempoväxlingar och skolor. Men dessa är då arbets- och inte tävlingsrörelser. De kan och ska inte från början se ut som de skall göra på tävling. Först när träningsarbetet visar att de givit tillfredsställande resultat ska de presenteras på tävling och då med de krav som kan ställas i den aktuella klassen.  Det är här man skulle önska att domarna som vägledare skulle lägga större vikt vid bedömning av samling. I dag tar man enligt min uppfattning alldeles för litet hänsyn till detta. Ofta förväxlas tempo och spektakulär gång med självbärighet och harmoni. Detta gäller framförallt på Msv nivå. Men i dessa klasser ska vi inte se ”färdiga” hästar utan vi skall se hästar som genom rätt arbete befinner sig på rätt väg mot det färdiga resultatet. Det innebär inte att man inte skall döma ner hästar, som har kommit längre än andra i sin utbildning. Men man skall vara noga med sin kritik och inte döma ner ekipage som befinner sig rätt i utbildningen med omdömet : mera energi, mera framåt. Likaså  måste man vara noga med att inte bli imponerad av flotta gångarter på bekostnad av en korrekt utbildning. Allt detta är mycket viktigt för dressyrens utveckling. Bedömningen måste vara vägledande för både tränare och ryttare. Det får inte vara så att tränarna anpassar sin träning efter en ibland tvivelaktig bedömning.

Detta är naturligtvis lika viktigt i högre klasser. Här tycker jag man mer skulle enas om vad som formmässigt är acceptabelt eller inte i förhållande till betyget. Eftersom ett riktigt bedrivet stärkande och samlande arbete skall leda till en riktig form måste man fråga sig om – och i så fall hur mycket – en enligt reglementet felaktig form skall få kompenseras av tekniska delar. I bland säg det att ett moment inte kan utföras tekniskt rätt om inte formen är den rätta. Det har vi sett alltför många bevis på att det inte stämmer. Det stämmer om man inte i det rätta utförandet prioriterar formen.

Detta är frågor som jag tycker mig se anledning till att diskutera ingående inom samtliga berörda grupper. Det är viktigt att dessa kunskaper förmedlas till alla som kommer in i sporten. Det är inte bra om kunskaper minskas – de skall helst ökas!