Samling är ett begrepp som jag anser skulle behövas diskuteras mer. Det gäller både domare, tränare och ryttare. Och framför allt domarna, som genom sin bedömning både ska styra utvecklingen och vara vägledande. I bland kan man få intrycket att samling är något som tillkommer i hästens utbildning när den kommit högre upp i klasserna. Detta kan leda till att samlingsbegreppet får en felaktig plats i utbildningssystemet. Jag skulle vilja vända på det och säga att allting börjar med samling. Jag skall försöka förklara vad jag menar.

Hästen är inte skapt för att bära något på ryggen. Huvudmålsättningen med utbildning och träning måste alltså vara att anpassa den till detta så att den kan ridas utan att ta skada och gå sönder. Detta innefattar både styrke- och smidighetsträning.  Hästen har inga naturliga förutsättningar för att själv anpassa sig till att ryggen belastas. Det måste vi åstadkomma genom vår träning. Det är hästens konstruktion som gör detta möjligt. Den viktigaste byggstenen här är hästens bakben. Genom att bakbenens leder fungerar som ett ”dragspel” kan bakbenet, om det böjs i samtliga leder samtidigt, förkortas medan hovens undersida fortfarande är riktad mot marken. Det är detta hela begreppet samling utgår ifrån. Resultatet blir att den del av steget som normalt ligger bakom hästens höft förkortas och det tidsmomentet förläggs i stället till belastningsmomentet som ligger nära tyngdpunkten. Genom att ryggmuskulaturen samtidigt aktiveras avlastas framdelen och hästen uppnår en ”ny typ” av balans. Detta måste hästen i början av utbildningen ha mycket hjälp med och resultatet skall så småningom bli att hästen finner egen ändamålsenlig balans. Beviset på detta skall vara att hästen i samtliga gångarter och i olika rörelsemoment rör sig taktmässigt och harmoniskt i en ”självbärande” form.  Grundprincipen i detta arbete blir att man ”samlar upp” en del av hästens energi i systemet. Om man ger hästen signalen att röra sig framåt och samtidigt genom förhållning hindrar den att använda all energi till detta – var skall den då göra av resten? Det är detta dilemma man ställer den unga hästen inför och som den måste finna en lösning på. Den kan försöka sig på många olika vägar men den enda rätta – och som man på olika sätt måste ledsaga den till – är att böja mer på bakbenen. Detta är det första steget i det samlande arbetet och som sedan skall utvecklas till de olika nivåer av balans och självbärighet man begär i tävlingssammanhang. ”Det som inte går uppåt går framåt”. Har detta arbete utförts på rätt sätt kommer också den form vi anser att hästen skall gå i att utvecklas på ett naturligt sätt. Man kan alltså inte gå från form till samling utan det måste vara tvärtom.

Den väsentliga delen i detta arbete är styrketräningen. Och styrka kan inte uppnås genom tempo. Däremot kan styrka så småningom ge möjlighet till att arbeta i högre tempon. Styrkan uppnår vi genom att på ett riktigt sätt arbeta med alla de olika övningsmoment vi förfogar över i form av t.ex tempoväxlingar och skolor. Men dessa är då arbets- och inte tävlingsrörelser. De kan och ska inte från början se ut som de skall göra på tävling. Först när träningsarbetet visar att de givit tillfredsställande resultat ska de presenteras på tävling och då med de krav som kan ställas i den aktuella klassen.  Det är här man skulle önska att domarna som vägledare skulle lägga större vikt vid bedömning av samling. I dag tar man enligt min uppfattning alldeles för litet hänsyn till detta. Ofta förväxlas tempo och spektakulär gång med självbärighet och harmoni. Detta gäller framförallt på Msv nivå. Men i dessa klasser ska vi inte se ”färdiga” hästar utan vi skall se hästar som genom rätt arbete befinner sig på rätt väg mot det färdiga resultatet. Det innebär inte att man inte skall döma ner hästar, som har kommit längre än andra i sin utbildning. Men man skall vara noga med sin kritik och inte döma ner ekipage som befinner sig rätt i utbildningen med omdömet : mera energi, mera framåt. Likaså  måste man vara noga med att inte bli imponerad av flotta gångarter på bekostnad av en korrekt utbildning. Allt detta är mycket viktigt för dressyrens utveckling. Bedömningen måste vara vägledande för både tränare och ryttare. Det får inte vara så att tränarna anpassar sin träning efter en ibland tvivelaktig bedömning.

Detta är naturligtvis lika viktigt i högre klasser. Här tycker jag man mer skulle enas om vad som formmässigt är acceptabelt eller inte i förhållande till betyget. Eftersom ett riktigt bedrivet stärkande och samlande arbete skall leda till en riktig form måste man fråga sig om – och i så fall hur mycket – en enligt reglementet felaktig form skall få kompenseras av tekniska delar. I bland säg det att ett moment inte kan utföras tekniskt rätt om inte formen är den rätta. Det har vi sett alltför många bevis på att det inte stämmer. Det stämmer om man inte i det rätta utförandet prioriterar formen.

Detta är frågor som jag tycker mig se anledning till att diskutera ingående inom samtliga berörda grupper. Det är viktigt att dessa kunskaper förmedlas till alla som kommer in i sporten. Det är inte bra om kunskaper minskas – de skall helst ökas! 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s