Fantasi)(Verklighet

Att döma dressyr är inte lätt. Det ställer stora krav både på domaren och på utbildningen. Det finns många fällor att falla i.  En av dem är att vi lever i två världar.    En egenskap som skiljer oss från andra djur är vår förmåga att genom hjärnans användning av språket kunna fantisera. Vi lever både i den verkliga världen och i föreställningsvärlden (fantasins värld).  Människan är en fantiserande varelse. Vi använder en stor del av vår tid till att fundera = fantisera över olika fenomen och aktiviteter. Mycket av det vi gör i den verkliga världen har skapats i fantasiens värld. Många av de planer vi skapar i fantasiens värld är inte genomförbara i verkligheten. Men vi är ganska lätta att ”förföra”  och förflytta från verkligheten till fantasiens värld.  Vad har då detta med att döma dressyr att göra?   Dressyrbedömning är uppdelad i två delar.

1. Teknisk bedömning av rörelser vilket lätt kan inläras genom studier. Genom sin exakthet i beskrivningen kan man här ganska lätt få en enhetlig bedömning.

2. Subjektiv bedömning av faktorer som takt, rytm, lösgjordhet, eftergift och engagemang. Normer kan här inte beskrivas så exakt som i den tekniska delen utan en stor del av detta sker i fantasiens värld. Varje individ fantiserar sig till hur deras idealbild ska se ut.  Det hjälper inte hur mycket man beskriver och demonstrerar olika variationer. Man uppnår ändå inte fullständig samstämmighet eftersom varje individ utifrån sina förutsättningar gör sin egen tolkning. Det är därför viktigt att normerna = betygen inte skapas i varje domares fantasivärld. Grunden för bedömningen måste alltså ligga i den del, som det går att tydligt definiera = den teoretiska. Detta kan bara ske genom en mycket god kunskap om funktionen och ändamålet med de olika momenten. Man får inte göra tvärtom och utgå från den bild som skapats i fantasin om hur man önskar att något skall se ut för att sedan justera den med det tekniska resultatet. Slutresultatet kommer då att vila på en mycket bräcklig och individbaserad grund. Det är viktigt att man i tankevärlden håller isär dessa två faser. Eftersom det emotionella betyget kan ligga på en  helt orealistisk nivå beroende på faktorer som ligger i linje med domarens fantasivärld, i förhållande till dressyrens krav. Ingen domare är helt känslomässigt neutral men måste alltid sträva efter att vara det. Fakta är här mycket viktigare än känslor. Det handlar ju om att bedöma om en häst är rätt utbildad för sin utbildningsnivå och det är inte en skönhetstävling.

För att uppnå detta krävs att man vet hur de olika rörelserna påverkar hästen och vilken funktion de har i hästens utbildning på olika stadier. Domaren måste veta vad som kommer att krävas på högre nivåer och hur det skapas på de lägre. En volt kan inte få ett högt betyg bara för att den är rund. Där krävs också att hästen visar en ärlig eftergift i sidorna och därigenom bibehåller takt och balans. Ett enkelt byte får inte godkännas om det innehåller travsteg även om man gör en bra fattning eftersom det skall visa att hästen uppnått den balans övningen kräver för att få effekt. Domarutbildarna måste i sådana här fall vara mycket tydliga. Eleven får inte ha intrycket att ”tycker du si så kan du sätta så”.  Här ska man inte tycka –  man skal veta. Bortser man från detta förfaller hela ändamålet och det drabbar också tävlingsmomentet.

Ett stort problem i det här sammanhanget är att domarna i nationella klasser dömer ensamma. De har minst erfarenhet och har ingen möjlighet att stämma av sin bedömning mot andra domares. Då skapar var och en sin egen standard och det som från början är en åsikt blir en sanning. Med tanke på den minimala utbildningsverksamhet som finns, ställer det stora ingångskrav på dem som vill bli domare. Kurserna blir egentligen mer en rådgivande verksamhet, som bygger på aspiranternas grundkunskaper. Här krävs också en egen aktiv insats, både av dem som vill bli domare och dem som redan är det.  Man måste åka till många tävlingar – även dem där man inte dömer – för att se hur andra dömer och jämföra sina egna uppfattningar med dem.  Normer kan inte anses vara självklara utan måste bli föremål för reflexion och diskussion. Ingenting kan vara fel om man inte jämför det med något som anses vara rätt. Om en felaktighet upprepas tillräckligt många gånger utan att tillrättaläggas kan den komma att bli en sanning. ”I de blindas rike är den enögde kung”.

Här har domarutbildarna naturligtvis ett stort ansvar. Men man kan inte lägga hela bördan på dem. Det räcker inte med det krav på ”skuggbedömning ” som finns i dag. Kanske man skulle kunna finna någon form av ”supervisorverksamhet” i distrikten där erfarna domare kan vara rådgivande för de nya. Det vore kanske berättigat att också ställa större krav på dem som vill påbörja en domarutbildning genom en aspirantexamen.  Det handlat ju om en av de viktigaste förutsättningarna för att vi skall kunna bevara den klassiska dressyren både som konst och vid tävling.

 

 

 

 

 

  

 

                          

 

 

 

 

Annonser

Föredöme

Ofta får man frågan: ”Vad är egentligen klassisk dressyr?”  Det finns ett mycket enkelt svar på detta: Titta på Tinne Wilhelmson-Silfvén!  Tinne representerar verkligen vad detta innebär. Ett ekipage som utstrålar fullständig harmoni. Kommunikationen mellan ryttare och häst är så fin att ryttaren kan rida med i stort sett osynliga hjälper och hästen rör sig utan ansträngning i utmärkt balans. Det ligger ett intryck av självklarhet i  utförandet. Det är just detta som skall karaktärisera den klassiska dressyren och är den grund allting skall vila på. Att det sedan kan inträffa tillfälliga fel och att det alltid finns saker som kan förbättras har inte med saken att göra. Men själva idén om vad det egentligen handlar om måste alltid vara det viktigaste. Tinne är ett utmärkt exempel på detta!

Tränarsystem?

Ett system som verkligen behöver granskas är tränarsystemet. Finns det överhuvudtaget något sådant system?  Nej, inte något som förtjänar namnet system. För här råder en flummighet och brist på organisation som är anmärkningsvärd. Detta gäller både  utbildning, klassificering och avancemang inom systemet.

Litet historik:  Det första initiativet till ett tränarsystem togs på 90-talet då SRF inbjöd till en mönstring. Ca 75 aspiranter anmälde sig och av dessa togs ett 20-tal ut för vidare utbildning. Dessa hade mycket gedigen grundutbildning och stor tävlingserfarenhet. Efter ett antal kurser anordnades examen innefattande såväl teori som praktik och muntlig framställning. Dessa blev de första B-tränarna. Detta ansågs då kräva för mycket och skulle producera för få tränare. Då beslöt man i stället att ”det var bättre att många kunde litet än att få kunde mycket”. Detta är ett helt ofattbart dumt och ologiskt beslut när det gäller att skapa en ny verksamhet. Det är detta vi idag får skörda frukterna av. Vad som hände var att man genom några få korta kurser skapade en mängd ”tränare” som man licensierade som C-tränare. Till en början behövde de inte ens göra någon examen. Det räckte att ha deltagit i tillräckligt många kurser. Så småningom insåg man att det behövdes någon form av kunskapskontroll och en form av ”examen” infördes. Under senare tid har kraven visserligen skärpts för denna kategori men genom brist i systemet har alla C-tränare, oavsett vilka system de passerat, samma kompetens. Genom att på så oklara grunder skapa denna kategori uppstod också en stor förvirring när det gällde förhållandet till gruppen ”Ridlärare”.  Många trodde nu att det var bättre att rida för en ”tränare” även om ridlärarna i de flesta fall hade en mycket mer gedigen utbildning. Det hade varit mera logiskt att kalla dessa C-tränare för ”aspiranter” och sedan låta dem genom resultat visa att de kunde licensieras.  När det sedan gäller att avancera inom systemet till B- och A-tränare finns det inte några godtagbara regler. Detta sker mycket godtyckligt.

Slutsats: Ett helt nytt system för tränarverksamheten måste skapas. Men hur?  Att vara tränare inom ridsporten kan inte jämföras med andra idrotter. Här arbetar vi i en i högsta grad kommersiell verksamhet –  en kombination av intresse för sporten och att driva en rörelse.  Att vara tränare är i dag ett yrke och inte en funktionärsverksamhet inom ridsportförbundet. Man kan då fråga sig vem som skall vara huvudman för tränarutbildningen. Det finns här många faktorer att ta hänsyn till. Utbildningen måste vara en yrkesutbildning i första hand inriktad på förmåga att utbilda och vidareutveckla både hästar och ryttare. Utbildningsmålet måste överensstämma med FEI:s regler vad gäller dressyrens målsättning och etiska regler. Att i dag tala om vidareutbildning av tränare när många av dem saknar grundutbildning är självbedrägeri. Många av de kurser som i dag är obligatoriska skulle vara värdefulla om de byggde på gedigna grundkunskaper men blir i dagens läge bara kosmetika. Det är ingen självklarhet för en tränare att få vara verksam inom ridsportförbundet utan att ha genomgått de kurser förbundet kräver. Men dessa får inte betraktas som någon form av grundutbildning utan skall bygga på en yrkesexamen. Man kan inte begära att SRF själv skall sköta hela denna grundutbildning. Den måste organiseras utanför förbundet. Mycket måste också krävas vad gäller den enskilde individens eget initiativ och egna insatser. Vad göra?

1. Tillsätt en kommitté bestående av representanter för både professionella tränare och förbundet samt några personer från framgångsrika länder som Tyskland och Holland.

2. Bestäm vem som skall vara huvudman för tränarsystemet.

3. Utarbeta ett genomtänkt och hållbart system.