Att döma dressyr är inte lätt. Det ställer stora krav både på domaren och på utbildningen. Det finns många fällor att falla i.  En av dem är att vi lever i två världar.    En egenskap som skiljer oss från andra djur är vår förmåga att genom hjärnans användning av språket kunna fantisera. Vi lever både i den verkliga världen och i föreställningsvärlden (fantasins värld).  Människan är en fantiserande varelse. Vi använder en stor del av vår tid till att fundera = fantisera över olika fenomen och aktiviteter. Mycket av det vi gör i den verkliga världen har skapats i fantasiens värld. Många av de planer vi skapar i fantasiens värld är inte genomförbara i verkligheten. Men vi är ganska lätta att ”förföra”  och förflytta från verkligheten till fantasiens värld.  Vad har då detta med att döma dressyr att göra?   Dressyrbedömning är uppdelad i två delar.

1. Teknisk bedömning av rörelser vilket lätt kan inläras genom studier. Genom sin exakthet i beskrivningen kan man här ganska lätt få en enhetlig bedömning.

2. Subjektiv bedömning av faktorer som takt, rytm, lösgjordhet, eftergift och engagemang. Normer kan här inte beskrivas så exakt som i den tekniska delen utan en stor del av detta sker i fantasiens värld. Varje individ fantiserar sig till hur deras idealbild ska se ut.  Det hjälper inte hur mycket man beskriver och demonstrerar olika variationer. Man uppnår ändå inte fullständig samstämmighet eftersom varje individ utifrån sina förutsättningar gör sin egen tolkning. Det är därför viktigt att normerna = betygen inte skapas i varje domares fantasivärld. Grunden för bedömningen måste alltså ligga i den del, som det går att tydligt definiera = den teoretiska. Detta kan bara ske genom en mycket god kunskap om funktionen och ändamålet med de olika momenten. Man får inte göra tvärtom och utgå från den bild som skapats i fantasin om hur man önskar att något skall se ut för att sedan justera den med det tekniska resultatet. Slutresultatet kommer då att vila på en mycket bräcklig och individbaserad grund. Det är viktigt att man i tankevärlden håller isär dessa två faser. Eftersom det emotionella betyget kan ligga på en  helt orealistisk nivå beroende på faktorer som ligger i linje med domarens fantasivärld, i förhållande till dressyrens krav. Ingen domare är helt känslomässigt neutral men måste alltid sträva efter att vara det. Fakta är här mycket viktigare än känslor. Det handlar ju om att bedöma om en häst är rätt utbildad för sin utbildningsnivå och det är inte en skönhetstävling.

För att uppnå detta krävs att man vet hur de olika rörelserna påverkar hästen och vilken funktion de har i hästens utbildning på olika stadier. Domaren måste veta vad som kommer att krävas på högre nivåer och hur det skapas på de lägre. En volt kan inte få ett högt betyg bara för att den är rund. Där krävs också att hästen visar en ärlig eftergift i sidorna och därigenom bibehåller takt och balans. Ett enkelt byte får inte godkännas om det innehåller travsteg även om man gör en bra fattning eftersom det skall visa att hästen uppnått den balans övningen kräver för att få effekt. Domarutbildarna måste i sådana här fall vara mycket tydliga. Eleven får inte ha intrycket att ”tycker du si så kan du sätta så”.  Här ska man inte tycka –  man skal veta. Bortser man från detta förfaller hela ändamålet och det drabbar också tävlingsmomentet.

Ett stort problem i det här sammanhanget är att domarna i nationella klasser dömer ensamma. De har minst erfarenhet och har ingen möjlighet att stämma av sin bedömning mot andra domares. Då skapar var och en sin egen standard och det som från början är en åsikt blir en sanning. Med tanke på den minimala utbildningsverksamhet som finns, ställer det stora ingångskrav på dem som vill bli domare. Kurserna blir egentligen mer en rådgivande verksamhet, som bygger på aspiranternas grundkunskaper. Här krävs också en egen aktiv insats, både av dem som vill bli domare och dem som redan är det.  Man måste åka till många tävlingar – även dem där man inte dömer – för att se hur andra dömer och jämföra sina egna uppfattningar med dem.  Normer kan inte anses vara självklara utan måste bli föremål för reflexion och diskussion. Ingenting kan vara fel om man inte jämför det med något som anses vara rätt. Om en felaktighet upprepas tillräckligt många gånger utan att tillrättaläggas kan den komma att bli en sanning. ”I de blindas rike är den enögde kung”.

Här har domarutbildarna naturligtvis ett stort ansvar. Men man kan inte lägga hela bördan på dem. Det räcker inte med det krav på ”skuggbedömning ” som finns i dag. Kanske man skulle kunna finna någon form av ”supervisorverksamhet” i distrikten där erfarna domare kan vara rådgivande för de nya. Det vore kanske berättigat att också ställa större krav på dem som vill påbörja en domarutbildning genom en aspirantexamen.  Det handlat ju om en av de viktigaste förutsättningarna för att vi skall kunna bevara den klassiska dressyren både som konst och vid tävling.

 

 

 

 

 

  

 

                          

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s