Nationell

Jag har fått frågan vad jag menar med ”nationell” dressyr. Med det menar jag allt som ryms inom regional tävling. Det innefattar alltså ryttar – tränar- och domarverksamhet från lätta klasser till MsvA.  Regional tävling är f.ö. en idiotisk benämning. Vad är det som är regionalt vid dessa tävlingar?  ”Utbildningstävling” vore en mer rättvisande benämning. Enligt min uppfattning tar många ryttare alldeles för alvarligt på tävlingsmomentet vid regional tävling. Dessa tävlingar bör uppfattas som både en kunskapskontroll och en övning i att visa upp sin häst. Man kan träna i oändlighet hemma utan att uppnå ett bra tävlingsresultat. Den erfarenhet och den bedömning man bör få vid regional tävling skall räknas in som en betydelsefull del i träningsarbetet. Skall detta ge full utdelning måsta också tränaren – om inte alltid så ibland –  vara med vid tävlingen. Tävling på allvar skall det betraktas som när man rider på ”nationell” tävling. Då skall man ha övat färdigt på regional nivå och genom kval visat att man är mogen att ta ett steg upp i svårighetsgrad. Även om tanken i dag är denna så fungerar det inte på det sättet, vilket man tydligt kan se på resultaten. Här spelar – som jag sagt tusen gånger – de oseriösa kvalbestämmelserna en stor roll. Men det är också viktigt att domarna dömer på samma sätt, som det döms på nationell nivå. Man kan träffa på domare som tror att man skall döma ”snällare” regionalt. Det är ju ett utmärkt sätt att förstöra utbildningsmålen och att sänka kvaliteten nationellt.

Kan vi inte få bort de betydelselösa benämningarna på tävlingar. Det vore mycket mer realistiskt att kalla dem *,** och ***.

Annonser

Standard

Jag vill börja med att säga att jag hoppas att inte bli missförstådd, när jag i mitt förra inlägg efterlyste åsikter om vad jag skrivit. Jag menar inte att dessa inlägg skall leda till någon nätdebatt. Min förhoppning är att de skall kunna vara underlag för diskussioner inom många olika grupper. Men det kan vara bra att få en antydan om det finns något intresse för de ämnen jag tagit upp. Jag vill också betona att det jag skriver om i den här bloggen mest handlar om den ”nationella” nivån, som är viktig för dressyrens framtida utveckling. På den ”internationella ” sidan är vi ännu ganska väl försörjda.

Man frågar sig ofta vart dressyren är på väg. Håller vi på att lämna den klassiska dressyren för något nytt?  Och vad är i så fall detta nya? Det finns en regelbok för vad som är klassisk dressyr och det är ”tävlingsreglementet”. Detta gäller internationellt och beskriver den standard som skall eftersträvas såväl vid utbildning som tävling i dressyr. Det som där fastställs är grundat på generationers kunskap om hur en häst skall anpassas till ridning för att nå bästa möjliga resultat. Det är inte baserat på olika typer av hästar utan skall kunna tillämpas på alla för dressyr lämpliga typer. Ändamålet med olika rörelser var från början ofta anpassade till hästens användbarhet i krig. Ett bra ex på detta är ”piaff”. Den var utgångsläget för att kunna göra ”skolsprångsattacker” mot fienden. Därav vikten av att – som det beskrivs i reglementet – bakhovarna lyftes till i jämnhöjd med motsatta sidans kota och framhovarna till i höjd med mitten på motsatta sidans skenben. Detta gav det bästa och starkaste utgångsläget för språnget. Vi rider naturligtvis inte piaff för detta ändamål, men beskrivningen av det korrekta utförandet är fortfarande detsamma i reglementet.  Då inställer sig frågan: hur mycket får man vid bedömningen avlägsna sig från given standard?  Och hur mycket får överdrifter av spektakulär karaktär premieras i förhållande till det reglementsmässigt korrekt utförda. Detta är en fråga som kan uppkomma på alla nivåer. Man kan dela upp den här diskussionen i två delar: ”Rörelser” och ”Form”.

När det gäller rörelser beskriver reglementet det ideala/10- mässiga utförandet. Dit når man mycket sällan – man kan fråga sig av vilken anledning. Men en rörelse kan vara på väg mot det ideala utförandet och man måste då – beroende på det för aktuell klass krävda utförandet – acceptera ett antal avvikelser från betyg 10. Här finns ju beroende på avvikelsens betydelse ett spann mellan betyg 6 och 10. När utförandet alltför mycket avviker från standard kommer betygen 0 -5. För att kunna sätta ett korrekt betyg måste domaren i de lägre klasserna ha god kunskap om vad de ”delmål” som där visas, i slutändan skall kunna leda till. Då kan man också bedöma hur alvarliga olika avvikelser är i förhållande till standard och hur de skall betygssättas. Här ligger svårigheten i att inte för mycket låta ”skönhetsintrycket” från en gångartsmässigt bra häst påverka betyget för hur ett moment utförts i förhållande till standard. Dessa hästar får sin belöning i betygen 1 och 2 under allmänt intryck. Låter man ”flashigheten” ta udden av det standarden beskriver är man på väg bort från den klassiska dressyren mot något annat. Dessutom gör man inte ryttare som rider bra på enklare hästar rättvisa.

När det handlar om ”Form” finns inte samma variationsmöjligheter. Antingen går hästen i rätt form för sin utbildningsnivå eller också gör den det inte. Grundformen skall alltid vara den rätta för utbildningsnivån. Betyget kan varieras i förhållande till hur stadig hästen är i sin form. En felaktig form får aldrig kompenseras av tekniskt godtagbara rörelser. Brister i formen får inte heller accepteras för att man imponeras av det spektakulära. Hästar är olika och alla hästar ser inte ut på samma sätt men grundkriterierna är desamma för alla: lösgjordhet, balans, taktmässighet, harmoni, mjuk kontakt med ryttarens hand och väl framme på bettet med nosen framför lodplanet. Detta är basen för allt arbete och felaktigheter i formen omöjliggör all vidare positiv utveckling. Det finns arbetsformer som avviker från detta men de skall inte visas på tävlingsbanan. Här råder det många gånger brister vid bedömningen. Alltför ofta ser man hur för litet eller ingen hänsyn tagits till formen vid betygssättningen. Skall vi kunna bevara den klassiska dressyren måste domarna lära sig att följa standard. Detta är speciellt viktigt i de lägre klasserna där grunden till vidare utveckling skall läggas. Jag ska nämna ett exempel på detta jag nyligen såg i en Msv C2. En häst visades som gick med kort hals och nosen mycket bakom lodplanet. Följden blev att den ej gick ”genom ryggen” och ofta tappade takten i samtliga gångarter. Någon form av samling i skolorna var inte möjlig. Om min bedömning kan anses vara trovärdig skulle ekipaget legat i den lägre 50% regionen. Det verkliga resultatet blev 65%. Domaren hade här inte tagit hänsyn till standard för formen och det innebar dessutom att ekipaget kvalade till MsvB. Detta är dessvärre ingen ovanlig händelse och visar också bristerna i kvalsystemet. En glädjande nyhet i detta sammanhang är att enda kvalklass till MsvA  f.o.m. nästa år skall vara MsvB:5. Låt oss också  hoppas att kval till MsvB i fortsättningen inte får ridas i MsvC. Här kunde MsvB:2 vara en lämplig klass.

Vad skall göras för att bevara den klassiska dressyren? Här har vi ytterligare ett kriterium för att domarutbildningen måste reformeras och att de nya domarna inte skall lämnas helt till sig själva efter examen. De centrala kurserna är viktiga som grundutbildning men sedan måste det ske en uppföljning av de enskilda domarnas verksamhet på fältet. En kursutvärdering i samband med en kurs, där eleverna själva gör bedömningen är här ganska ointressant. Den enda betydelsefulla utvärderingen är den som avspeglar sig i utbildningsresultatet i domarbåset.   En viktig faktor är att inträdeskraven för att bli domare höjs. Det måste krävas stor erfarenhet men erfarenhet i sig ger ingen standard – det gör bara en bra utbildning.

 

 

Åsikter?

Jag måste erkänna att jag är mycket förvånad över att det är så få reaktioner på det jag skriver. Jag har försökt analysera vad det kan bero på. En anledning kan vara att det är få som läser bloggen men detta motsägs av vad jag personligen får veta och av statistiken. Det kan också vara så att alla är så nöjda med sakernas tillstånd att det är ointressant läsning som det inte finns någon anledning att kommentera. Men detta motsägs också av vad jag erfar på fältet. Jag vet också att vissa kategorier av mycket märkliga skäl uppmanats att inte reagera. Man kan också kommentera genom att bidraga med egna synpunkter som inte alltid behöver vara negativa. Kommentatorsfältet kommer upp om man klickar på rubriken. Det kanske är en trend att det är lättare att trycka på ”gillaknappen” på Facebook än att engagera sig litet djupare i de övergripande frågorna.

Jag läste nyligen ett intressant inlägg i Ridsport om de olika kommittéerna i förbundet skriven av Anna Nyberg. Jag instämmer verkligen i vad som där beskrivs. Jag kan bara yttra mig om dressyrkommittén, som jag själv var medlem i under många år. Då bestod kommittén av betydligt fler personer än i dag. Där fanns representanter för alla som sysslar med dressyr. Det blev en kanske något tunghanterlig grupp med långa sammanträden och mycket diskussioner. Men det innebar också att beslut kunde fattas, som grundade sig på verklighetsbaserade fakta. Vad som sedan hände var att antalet ledamöter skars ned till ett mindre antal och med en mera administrativ inriktning. Risken är då att många bra intentioner kan slå fel genom dåliga idéer. En ytterligare följd är att kommittén blir mycket anonym. Frågar man i dag de aktiva på fältet vilka som sitter i dressyrkommittén är det nästan aldrig någon som har en aning om det. Man kan också ifrågasätta beslutsgången inom organisationen. Ett förslag som lämnas i början av året kan inte vidarebehandlas förrän i slutet av året, när det s.k. domarrådet sammanträder. Om detta godkänner förslaget skall det skickas vidare till nästa instans för godkännande. Detta gäller många frågor om små förändringar men med stor betydelse som skulle kunna avgöras och verkställas omedelbart. Det är frågor av denna typ som måste tas upp och diskuteras. Kanske det skulle behövas en översyn och effektivisering av systemet?