Standard

Jag vill börja med att säga att jag hoppas att inte bli missförstådd, när jag i mitt förra inlägg efterlyste åsikter om vad jag skrivit. Jag menar inte att dessa inlägg skall leda till någon nätdebatt. Min förhoppning är att de skall kunna vara underlag för diskussioner inom många olika grupper. Men det kan vara bra att få en antydan om det finns något intresse för de ämnen jag tagit upp. Jag vill också betona att det jag skriver om i den här bloggen mest handlar om den ”nationella” nivån, som är viktig för dressyrens framtida utveckling. På den ”internationella ” sidan är vi ännu ganska väl försörjda.

Man frågar sig ofta vart dressyren är på väg. Håller vi på att lämna den klassiska dressyren för något nytt?  Och vad är i så fall detta nya? Det finns en regelbok för vad som är klassisk dressyr och det är ”tävlingsreglementet”. Detta gäller internationellt och beskriver den standard som skall eftersträvas såväl vid utbildning som tävling i dressyr. Det som där fastställs är grundat på generationers kunskap om hur en häst skall anpassas till ridning för att nå bästa möjliga resultat. Det är inte baserat på olika typer av hästar utan skall kunna tillämpas på alla för dressyr lämpliga typer. Ändamålet med olika rörelser var från början ofta anpassade till hästens användbarhet i krig. Ett bra ex på detta är ”piaff”. Den var utgångsläget för att kunna göra ”skolsprångsattacker” mot fienden. Därav vikten av att – som det beskrivs i reglementet – bakhovarna lyftes till i jämnhöjd med motsatta sidans kota och framhovarna till i höjd med mitten på motsatta sidans skenben. Detta gav det bästa och starkaste utgångsläget för språnget. Vi rider naturligtvis inte piaff för detta ändamål, men beskrivningen av det korrekta utförandet är fortfarande detsamma i reglementet.  Då inställer sig frågan: hur mycket får man vid bedömningen avlägsna sig från given standard?  Och hur mycket får överdrifter av spektakulär karaktär premieras i förhållande till det reglementsmässigt korrekt utförda. Detta är en fråga som kan uppkomma på alla nivåer. Man kan dela upp den här diskussionen i två delar: ”Rörelser” och ”Form”.

När det gäller rörelser beskriver reglementet det ideala/10- mässiga utförandet. Dit når man mycket sällan – man kan fråga sig av vilken anledning. Men en rörelse kan vara på väg mot det ideala utförandet och man måste då – beroende på det för aktuell klass krävda utförandet – acceptera ett antal avvikelser från betyg 10. Här finns ju beroende på avvikelsens betydelse ett spann mellan betyg 6 och 10. När utförandet alltför mycket avviker från standard kommer betygen 0 -5. För att kunna sätta ett korrekt betyg måste domaren i de lägre klasserna ha god kunskap om vad de ”delmål” som där visas, i slutändan skall kunna leda till. Då kan man också bedöma hur alvarliga olika avvikelser är i förhållande till standard och hur de skall betygssättas. Här ligger svårigheten i att inte för mycket låta ”skönhetsintrycket” från en gångartsmässigt bra häst påverka betyget för hur ett moment utförts i förhållande till standard. Dessa hästar får sin belöning i betygen 1 och 2 under allmänt intryck. Låter man ”flashigheten” ta udden av det standarden beskriver är man på väg bort från den klassiska dressyren mot något annat. Dessutom gör man inte ryttare som rider bra på enklare hästar rättvisa.

När det handlar om ”Form” finns inte samma variationsmöjligheter. Antingen går hästen i rätt form för sin utbildningsnivå eller också gör den det inte. Grundformen skall alltid vara den rätta för utbildningsnivån. Betyget kan varieras i förhållande till hur stadig hästen är i sin form. En felaktig form får aldrig kompenseras av tekniskt godtagbara rörelser. Brister i formen får inte heller accepteras för att man imponeras av det spektakulära. Hästar är olika och alla hästar ser inte ut på samma sätt men grundkriterierna är desamma för alla: lösgjordhet, balans, taktmässighet, harmoni, mjuk kontakt med ryttarens hand och väl framme på bettet med nosen framför lodplanet. Detta är basen för allt arbete och felaktigheter i formen omöjliggör all vidare positiv utveckling. Det finns arbetsformer som avviker från detta men de skall inte visas på tävlingsbanan. Här råder det många gånger brister vid bedömningen. Alltför ofta ser man hur för litet eller ingen hänsyn tagits till formen vid betygssättningen. Skall vi kunna bevara den klassiska dressyren måste domarna lära sig att följa standard. Detta är speciellt viktigt i de lägre klasserna där grunden till vidare utveckling skall läggas. Jag ska nämna ett exempel på detta jag nyligen såg i en Msv C2. En häst visades som gick med kort hals och nosen mycket bakom lodplanet. Följden blev att den ej gick ”genom ryggen” och ofta tappade takten i samtliga gångarter. Någon form av samling i skolorna var inte möjlig. Om min bedömning kan anses vara trovärdig skulle ekipaget legat i den lägre 50% regionen. Det verkliga resultatet blev 65%. Domaren hade här inte tagit hänsyn till standard för formen och det innebar dessutom att ekipaget kvalade till MsvB. Detta är dessvärre ingen ovanlig händelse och visar också bristerna i kvalsystemet. En glädjande nyhet i detta sammanhang är att enda kvalklass till MsvA  f.o.m. nästa år skall vara MsvB:5. Låt oss också  hoppas att kval till MsvB i fortsättningen inte får ridas i MsvC. Här kunde MsvB:2 vara en lämplig klass.

Vad skall göras för att bevara den klassiska dressyren? Här har vi ytterligare ett kriterium för att domarutbildningen måste reformeras och att de nya domarna inte skall lämnas helt till sig själva efter examen. De centrala kurserna är viktiga som grundutbildning men sedan måste det ske en uppföljning av de enskilda domarnas verksamhet på fältet. En kursutvärdering i samband med en kurs, där eleverna själva gör bedömningen är här ganska ointressant. Den enda betydelsefulla utvärderingen är den som avspeglar sig i utbildningsresultatet i domarbåset.   En viktig faktor är att inträdeskraven för att bli domare höjs. Det måste krävas stor erfarenhet men erfarenhet i sig ger ingen standard – det gör bara en bra utbildning.

 

 

Annons