”Tränarutbildning”?

Ett område som snarast borde tas upp till diskussion är tränarsystemet. Har vi överhuvudtaget ett sådant system. Jag vill svara NEJ!  Vi har någon form av graderingssystem som i sig är mycket diskutabelt både vad avser avancemang inom systemet och den status respektive kategori representerar. Vad vi totalt saknar är en utbildning som skall leda till kompetens för respektive kategori. Vi har inte haft någon centralt organiserad tränarutbildning sedan andraårselevutbildningen på Strömsholm avvecklades. Vad som i dag kallas för tränarutbildning kan beskrivas som någon form av introduktion i vad en tränare skulle kunna göra. Att vara seriös tränare med kompetens att föra ekipage vidare kräver mycket mer än att vara ”ridledare”. Här räcker inte åskådningsundervisning. Här krävs stor och inte tillrättalagd praktik. Utbildningstiden måste vara sammanhängande och kan inte ske i grupp. Den måste ledas av en godkänd ”läromästare” och skall omfatta träning av många olika ekipage på olika nivåer och olika typer av hästar. När utbildaren anser att eleven har nått tillräcklig kunskapsnivå kan examination utföras. Denna utbildningstid kan inte tidsbestämmas utan måste anpassas till varje elevs förutsättningar. Därför är det viktigt att ingen aspirant utan tillräcklig grundläggande kunskap tas in i utbildningen. Man måste här skilja på bredd och spetsutbildning.  De som inte kan antas till den senare kan verka som ”amatörtränare”. Att vara professionell tränare bör vara ett ansvarsfullt yrke. Tränaren ska ansvara för att ekipaget utvecklas i rätt riktning. Ofta handlar det om stora ekonomiska och tidskrävande satsningar för ryttaren. Dessutom ska tränaren vara en garanti för att den standard som upprättats för både prestation och hästhantering bibehålles och förs vidare. Tränaren har också huvudansvaret för hur ekipaget presterar på tävling.

För att uppnå detta krävs ett nytt och väl utarbetat utbildningssystem. Här är ett tydligt och modigt ledarskap nödvändigt. Det måste kunna avgöras skillnaden mellan vad som är sympatiskt på individnivå men som kan leda till problem på systemnivå. För att skapa resurser till ett nytt system kan medel frigöras genom att dålig programvara läggs ner och omfördelas. Elever måst vara beredda att själva bidraga till möjligheten att få en yrkesutbildning. Avtal måste kunna träffas med verksamma tränare för att skapa utbildningsplatser.

Det skulle vara mycket stimulerande och värdefullt om dessa frågor aktualiserades och togs upp till diskussion på förbundsnivå. Ett nytt system skapas inte i en handvändning men om det inte tas upp på agendan händer ingenting. Det vore också önskvärt att vi kunde frångå vårt consensussystem och vågade framföra våra åsikter utan att först höra vad alla andra tycker.

Hörnpassering

Jag har fått önskemål om några tips om hur man kan öva hörnpasseringar.

Det första man måste bestämma sig för är vilken linje man skall följa genom hörnet. Det kan – beroende på utbildningsnivån –  vara allt från en del av en tio- till en sex meters volt. För att ”fixera” linjen kan man till en början markera den med till exempel koner. Konerna skall bara användas för detta ändamål. De ska inte övertaga ryttarens inverkan utan bör avlägsnas så snart ryttaren är medveten om var hästen skall vara. Naturligtvis måste ryttaren vara klar över vilka hjälper som skall användas och hur de skall samverka. Här är det viktigt att man rider med de inre hjälperna mot de yttre. Ofta överbetonas den inre tygelns inverkan vilket medför att den kommer att ”bryta sig ur” samverkan med de övriga hjälperna. Den inre skänkelns framåtdrivande funktion kommer genom att den yttre tygeln hindrar den yttre bogen att falla ut och att den yttre skänkeln har samma funktion på bakdelen att skapa eftergift (böjning) i den inre sidan.

Det är bra att till att börja med skritta genom hörnet. Både ryttaren och hästen får då tid till att känna efter hur det fungerar och om något blir fel hinner man rätta till det.   När man så småningom börjar öva i övriga gångarter kan det vara nyttigt att i bland i hörnet göra en övergång till skritt. Hästen skall då bibehålla både form och linje. Man får då ett kvitto på om hästen är i balans och mellan hjälperna. Man bör också variera hur djupt ut i hörnet man skall rida. Och detta skall man ha bestämt innan man kommer dit. Det får inte vara något som ”bara blir”.

Detta är mycket viktiga övningar och som det inte räcker att göra en gång och så är det färdigt. Den här typen av ”noggrannhetsridning” måste alltid finnas med och det är sådant som måste nötas in. Det skall så småningom sitta så i ryggmärgen att man inte behöver tänka på det. När det fungerar så, känner man också omedelbart om något ”går fel”. Det är detta som kallas ”ryttarkänsel”. Innan ryttaren fått denna känsla är det tränarens uppgift att konstant uppmärksamma och kommentera detta. Man får t.ex inte tillåta ryttaren att rida en öppna efter en dålig hörnpassering.

Noggrannhet i all träning är den enda vägen till framgång!

 

Form – en bisak?

Vad är det som skall vara utslagsgivande vid bedömning av en dressyrtävling? Svaret borde vara självklart – hästens form. Att man bestämt sig för en standard för i vilken form en häst skall visas på tävling har naturligtvis en orsak. Och den är inte att det skall se snyggt ut. Anledningen är att man anser att hästen brukar sig på mest ändamålsenliga sätt om man följer den standard, som finns för varje utbildningsnivå. När man följer framför allt en Lätt eller Medelsvår klass förvånas man över hur få hästar som överhuvudtaget är i närheten av en godtagbar form. Man ser inte heller att ryttaren anstränger sig för att för att påverka hästen i rätt riktning. Det mest avslöjande momentet är hörnpasseringarna. Kan man inte rida en korrekt hörnpassering kan man inte heller rida en volt, en öppna eller en sluta på rätt sätt. En korrekt hörnpassering består av tre moment:                                                                                                                                                                                                                      1. Förberedelse genom att anpassa tempot till vad som är lämpligt för den linje man valt. Man ska inte rida så långt ut i hörnet som möjligt. Hästen måste få plats för att kunna bibehålla takt och rytm. Det viktiga är hur man rider linjen. En eller flera halvhalter säkerställer balansen.

2. Själva hörnpasseringen: Hästen skall genom eftergift i både inre och yttre sida med bibehållen balans och rytm följa linjen. Detta sker genom väl avstämd samverkan mellan inre och yttre hjälper.

3. Hörnpasseringen avslutas genom att hästen rätas ut på den nya raka linjen.

Detta sätt att rida en hörnpassering är det mycket sällan man får se i nämnda klasser. Eftersom det finns fyra hörn på banan ger hörnpasseringen en bra möjlighet att både kontrollera och rätta till formen. Det skall egentligen ”sitta i ryggmärgen”. Det skall vara så befäst att man inte behöver tänka på det. Var skall man söka anledningen till att detta utförs så dåligt. Inte i första hand hos ryttarna utan hos deras tränare. Man måste fråga sig vad de egentligen tränar på, när man ser så många hästar som brister i formen. Detta gäller naturligtvis inte bara i samband med hörnpasseringar, men det är ett mycket avslöjande moment. Det var därför jag, när jag tidigare var ansvarig för dressyren, införde bedömningsgrupp 5 under ”allmänt intryck”: hörnpasseringarna, ridningen mellan rörelserna, programlinjernas följande. Denna bedömningsgrupp, som på denna nivå bör vara den för uppvisningen viktigaste, har man nu av någon märklig anledning ändrat från koefficient 2 till 1. Jag anser att man i stället skulle höjt den till 3.

Denna brist i formarbetet borde föranleda en skärpning både i ”tränarutbildningen” och hos de enskilda tränarna. Man måste inse att det är mindre allvarligt om en häst gör några tekniska fel än om den går i fel form.

 

 

 

Likabedömning?

Skall samma fel bedömas olika beroende på vem som utför det? Naturligtvis inte. Om man bara ser på placering kan det tyckas märkligt att en häst som gjort samma fel som en annan, kan komma högre i slutresultatet. Men här måste man se på helheten. Samma tekniska fel – t.ex ett orent galoppombyte – skall få samma underkända betyg oavsett vem som har utfört det. Men detta underkända betyg kan få stor genomslagskraft på slutresultatet och då beror det på den totala bedömnningen. En häst som rör sig i bra form och balans och man inte förväntar sig att den ska göra ett fel, får samma betyg när felet sker som den häst, som rör sig i dålig form och sämre balans och där man kan misstänka att ett fel kommer att ske. Men felet kommer att få mindre betydelse i det första fallet eftersom det ekipaget endast felbelastas när felet äger rum och sedan belönas för sin form och balans under ”allmänt intryck”. I det andra fallet kommer ekipaget att bestraffas både när felet utföres och under ”allmänt intryck”. Detta innebär att det dubbelbestraffas och detta ger ett stort och rättvist utslag i slutresultatet. Det får inte vara så att en bättre häst bestraffas mildare i felmomentet. Då frångår man standarden för betyget och detta ska inte vara tillåtet.