”Dressyrbubbla”?

Något som mycket både förvånar och förskräcker är den form man i dag på tävling  kan se hos många hästar på alla nivåer men framför allt i lätta och medelsvåra klasser. Det tas mycket litet hänsyn till de faktorer, som är dressyrens målsättning: balans, bärighet, elasticitet och följsamhet. Ofta ser man ryttare, som i msv klasser och uppåt rider sina hästar i samma form, som de gjorde i lätta klasser. För att kunna utföra de här tekniskt svårare rörelserna kompenseras bristande bärighet med ökad ”inspänning” i handen. Detta leder till korta halsar, indragna nosar och oroliga munnar.Det verkar som om man tror att om man bara tekniskt kan utföra olika rörelser är man klar för klassen. Men i det här sammanhanget måste det stegrade kravet på samling i rätt form vara det väsentligaste. Detta ser man prov på ända upp i Grand Prix. Det förefaller som om man tappat respekten för de olika klassernas krav. Och det värsta är att många domare tycks ha accepterat detta.

Vad kan detta bero på?  Jag får en känsla av att man fastnat i något, som man kallar för grundridning och som i själva verket skall kallas ”unghästridning”. Det är självklart att den första utbildningen skall anpassa hästen till ridning genom att den rids i en för detta stadium rätt anpassad form. Detta kan ta olika lång tid med olika hästar, men det måste till slut leda till en vidareutveckling. Det får inte bli ett självändamål att rida hästen i låg form med stöd från handen. Det är just här – i övergången från remontform till mer samling – jag tror att vi har den svaga punkten i vårt utbildningssystem. Man möter ryttare som har svårt att acceptera att ”stödet” går över till målet som är ”kontakt”. Då tror de att de tappar kontrollen. Vi fortsätter i ”lättklassridning” på högre nivå. Man får naturligtvis inte heller gå den motsatta vägen och hoppa över den viktiga grundutbildningen. Men man får inte fastna i den. Det är även grundutbildning när man går vidare till högre krav. Den följer med ända upp i de svåra klasserna. Vi måste acceptera att det måste ställas högre krav på både ryttare och tränare om vi skall komma vidare. Man kan inte alltid skylla dåliga resultat på bristande grundridning. Detta har blivit någon sorts standardförklaring. De högre kraven på självbärighet skall också avspegla sig i bedömningen på tävling. Först då finns det någon anledning för ryttare och framför allt tränare att seriöst ta tag i utbildningen.

Jag tror att vi stängt in oss i en ”dressyrbubbla” där vi låst fast oss i system, som inte fungerar.  Detta är ingen liten fråga utan den kräver en omfattande och djupgående analys. Egentligen handlar det om en enda faktor: utbildning. I de system vi nu har för utbildning av tränare och domare finns oerhört stora brister, som inte kan rättas till med punktinsatser utan som kräver ett totalt nytänkande.

Jag skulle vilja säga att den negativa trenden startade när vi accepterade den pedagogik, som på 90-talet infördes i skolorna och ridlärarutbildningen införlivades i detta.  Detta är ett system där lärarens roll och auktoritet förminskas och eleverna förväntas att på egen hand kunna hitta kunskap. Det har medfört att ”krav” har kommit att uppfattas som något negativt, när ställda krav egentligen är en förutsättning för att uppnå tillfredsställelse. Det är när man lyckats uppnå de krav som ställts, som man kan uppleva den riktiga glädjen.  Detta har visat sig få ödesdigra konsekvenser i den vanliga skolan och vi ser också dess följder inom vårt område. För att bli en kunnig tränare krävs mycket praktiskt arbete lett av erfarna utbildare och där utbildaren måste få vara en auktoritet, som inte ifrågasätts. All den kunskap som krävs grundar sig i första hand på förmåga att anpassa sig till och utnyttja hästens förutsättningar och utveckling och inte på vad elever tycker. Först då kan eleverna få den stabila kunskap, som ger dem ett användbart självförtroende. Med dagen system möter man ofta utövare, som har mycket stort självförtroende men som visar en iögonfallande brist på kunskap. Ett fel i ett dressyrprogram beskrivs ofta som en ”miss” fast man ser att ekipaget p.g.a. felaktig form inte har förutsättningar att utföra momentet. Detta återfaller ytterst på den ansvarige tränaren. Detta kan accepteras på regional  tävling, som kan sägas ingå i utbildningen och vara vägledande. Men på nationell nivå måste vi ställa betydligt högre krav. Där skall man inte behöva se så många ryttare, som inte når upp till den fastställda kvalprocenten. Här tillkommer problemet med kvalsystemen och med domarnas ansvar för att rätt ekipage kvalar.

Vad göra? Det första man måste inse är att det måste göras skillnad på ”kunskap” och ”kännedom om”. Så gott som alla centrala utbildningar vi i dag har för tränare och domare bygger på den senare. Det går inte att betrakta ”åskådningsverksamhet” som utbildning. Det kan vara intressant för en grupp deltagare att se ekipage och att träffas för att diskutera. Men det ger inte upphov till ökad kompetens och ställer inga krav på personligt ansvar. Denna typ av ”seminarier” kan vara givande för personer med stor erfarenhet och kompetens som A- och B- tränare. Men det leder inte framåt för C-tränare.  Man skulle också önska att dessa kurser reformerades. Här befinner vi oss verkligen i en ”bubbla”. De ser likadana ut år efter år och leds av samma personer. Det skulle vara mycket mer givande om man ägnade sig åt helt främmande ekipage med vissa klart uttalade problem. Då kunde kursledaren ge tips om olika metoder att lösa dessa. Inte så att man förväntar sig att uppnå några omedelbara resultat men tankarna kan riktas om i utvecklande riktning. För att öppna vår ”bubbla” skulle det också vara värdefullt att engagera duktiga krafter från andra länder för att få inspiration och kontakt med det internationella synsättet. Vi är ju inte längre någon ledande dressyrnation i världen och skulle säkert må bra av att även utbildningsmässigt ha mer kontakter med omvärlden. Detta gäller både för tränare och domare.

Vi måste inse att det är dags att tänka om när det gäller utbildningssystemen. Kasta allt prestige- och konsensustänkande och skapa ett system byggt på visioner kombinerade med ambition att bygga något för framtiden. Visioner som inte grundar sig på falsk optimism utan är väl förankrade i den verklighet vi lever i. Det gäller att kunna ”modernisera” dressyrsporten utan att förlora det som är dressyrens kärna.

 

 

Snälla)(Stränga domare

En vanlig kommentar bland ryttare vid kommentering av tävlingsresultat är att somliga domare är strängare och andra snällare. Alla domare har fått lära sig vilken standard som gäller och skall också döma därefter. Detta skall garantera en samsyn på hur olika moment skall utföras och omöjliggöra känslomässiga inslag. Man skall därför inte kunna kategorisera domare på detta sätt. Däremot kan man naturligtvis tala om mer eller mindre kunniga domare. En alvarlig konsekvens av detta synsätt är att ryttare kan välja tävlingsplats efter vilka som dömer. Detta kan i sin tur få arrangörer att anlita domare efter samma kriterier.

Diskussion

Utan motpart kan ingen diskussion föras. Jag kommenterade i ett tidigare inlägg Lars Anderssons artikel om en ”smygande” förändring i dressyrbedömningen. Eftersom jag inte hört någon kommentar från ansvarigt håll utgår jag från att man insett att detta var ett olämpligt sätt att uttrycka sig. Ett offentligt förtydligande hade här kanske varit på sin plats.

Inspirationsresa

”BT-dressyr” och ”Dressyrsporren” i samarbete planerar en domar/tränarresa till de internationella tävlingarna i Frankfurt den 16-18 december.  I samband med tävlingen kommer att anordnas diskussionskvällar med deltagande av Christoff Hess och Conrad Schumacher. Målsättningen är att få en inblick i de utbildningssystem som används i tyskland vid utbildning av domare och tränare. Detta är endast en förhandsinformation. Närmare information kommer att lämnas senare bl.a. på Facebook.

Verden

Har nyss kommit hem från en vecka i Verden och de internationella tävlingarna i dressyr. Här kunde man se hästar från 4 år till Grand Prix. Bland annat reds kvalen för hannoveranare till Bundeschampionat. Här några av de mest framträdande intrycken:
Man kunde genomgående se ett mycket tydligt samband mellan formen hos de unga hästarna och de som gick de högre klasserna. De kännetecknades av en mycket ”positiv” attityd med nosen framme och en lätt och jämn kontakt med ryttarens hand. Alla red på normala ”klassiska” bett. Hästarna rörde sig med bra  bärighet och balans i samtliga gångarter. Hästarna reds i väl anpassade tempon och man såg inte någon, som skaffade sig energi genom att ”jaga” sin häst.  I vissa klasser hade man ”öppen bedömning”. Här framgick det att man var mycket noga med att ryttarna hade sina hästar så väl genomarbetade att de kunde rida korrekta vägar och utföra alla moment på angivna platser. I Grand Prix klasserna förvånades man över att det övervägande antalet ekipage utförde mycket bra piaffer, passager och övergångar. Hästarna behöll bjudning och takt hela vägen och var framförallt inte stressade. Detta gjorde att de kunde behålla travens tvåtakt hela vägen. Man kunde se att hästarna och ryttarna utbildats enligt ett tydligt system.
Det är verkligen både inspirerande och lärorikt att komma ut och se riktigt bra ridning. Man skulle önska att våra tränare och domare mera kunde utnyttja detta. Det hade varit en utmärkt plats att förlägga ett domar-tränarseminarium på.