Lösgjordhet – Eftergift

 

 

 

Detta är två begrepp, som man borde grundligt diskutera och framför allt definiera. Man får ofta intrycket att det bara är uttryck som man använder utan att egentligen veta vad man menar. Och det finns utan tvekan inga självklara definitioner av detta. Vad man först och främst kan konstatera är att det ena inte kan existera utan det andra. De måste då också skapas parallellt. I Tyskland använder man i bland ordet ”Zufriedenheit” – välbefinnande, tillfredsställelse – i stället för lösgjordhet. Det är ganska väl beskrivande av vad det handlar om. Hästen skall trivas under sin ryttare och i sitt arbete. Det skall präglas av ”harmoni”. Detta är också ett litet svårbeskrivet tillstånd. Jag brukar säga att harmoni kännetecknas av att alla faktorer hos såväl ryttare som häst skall samverka mot det önskade målet. Man ska inte se något som motverkar detta. Då kan man tala om harmoni.

Detta tillstånd kan bara skapas genom en riktig och välbalanserad utbildning av häst och ryttare. Man ser ofta exempel på ryttare, som genom att böja och bända och ”trycka på” tror att de kan uppnå detta. Här kommer definitionen av ”eftergift” in. Det är en direkt översättning av det engelska ”submission” som betyder ”underkastelse, undergivenhet”. Detta kan man uppnå på tidigare angivet sätt. Hästen har ”givit upp” och fogat sig. Men detta är inte vad vi menar med riktig dressyr. Den ärliga lösgjordheten ska skapas genom ett efter hästens förutsättningar planerat utbildningsprogram. Detta måste vara långsiktigt och baseras på väl genomtänkta gymnastiska övningar som bygger på varandra. Först då kan resultatet bli ”zufriedenheit”. Den falska lösgjordheten ser man ofta resultatet av på tävlingsbanan med korta halsar, indragna nosar och oroliga munnar som följd.
En faktor som är mycket avslöjande när det gäller äkta lösgjordhet är ”takten”. En lösgjord häst skall kunna bibehålla takt och rytm inom samtliga gångarter både rakt ut och i samband med rörelser. Brist på ärlig lösgjordhet framträder mer och mer ju högre upp i klasserna man kommer. En rörelse som är tydligt avslöjande är ”piaff”. Hur ofta ser man inte hästar som i stället för piaff utför en ”kort promenad med hög fotflyttning”? Och det är inte ofta man ser en ren tvåtakt i piaffen. Det skall ju vara trav i det närmaste på stället. Man ser också hästar som trampar högre bak än fram. Allt detta ät tydliga tecken på bristande lösgjordhet. Vid tävling bestraffas alltför sällan dessa felaktiga typer av piaff med underbetyg. Man försöker hitta förmildrande faktorer men detta skapar en för liten skillnad i betyg mot dem som utför rörelsen korrekt.
Som jag inledningsvis skrev anser jag att i alla utbildningar mycket större vikt skulle läggas vid detta ämne. Och det är ingenting man gör genom en tillfällig diskussion eller demonstration. Det måste åstadkommas genom ett ”samtänkande” mellan välutbildade tränare och domare.