Intervjun med Leif Törnblad i Hippson borde vara en signal för många att tänka igenom vad vi egentligen har för målsättning inom dressyrsporten. LT sätter här fingret på de grundläggande frågor vi måste formulera och ge svar på. Dressyren i dag anser jag håller på att överge många av de ideal, som alltid tidigare varit ledstjärnan för vår sport. Även om somliga anser att jag passerat ”bäst före” datum, har jag dock varit med om utvecklingen – såväl nationellt som internationellt-  under mer än ett halvt sekel. Detta ger ett perspektiv som ger möjlighet att ha välgrundade åsikter om vad som håller på att hända. Det är en risk förknippad med när en från början bruksinriktad aktivitet övergår till att bli en sport. Speciellt känsligt är det när redskapet är ett djur. Så länge som hästen var en nödvändighet i både krig och fred gick det vi i dag kallar för ”dressyr” ut på att anpassa  och stärka hästen så att den skulle kunna klara sina uppgifter. För att göra detta, utvecklades det system, som vi i dag benämner ”klassisk dressyr”.  Den viktigaste beståndsdelen i detta arbete var att göra hästen stark för att sedan kunna användas vid olika uppdrag. När sedan hästens praktiska uppgifter försvann och ersattes av tävlingsmomentet ”dressyr” inleddes en ny era. Bara benämningen ”dressyr” inger vissa farhågor. Dressyr av djur har i alla tider förknippats med inlärande av konster och det är där vi i dag ser farliga tendenser till att vi håller på att hamna. Varför detta?

När den moderna dressyren började utvecklas under andra hälften av nittonhundratalet hade vi en typ av häst, som var väl lämpad för vad som tidigare varit dess huvuduppgift. Utbildningens uppgift var då att tillvarata dessa egenskaper och under tävlingsmässiga former visa att detta gjorts på ett ändamålsenligt sätt. Detta gjordes genom att man visade de övningsmoment/rörelser man använt i utbildningen. Lätthet eller svårighet att utföra detta visade var ekipaget ”betygsmässigt” befann sig. Efterhand började nya hästtyper komma fram och kriterierna ”gångarter” och ”framåtbjudning och schvung” fick allt större betydelse. Aveln inriktades  på att producera hästar med dessa egenskaper som vägledande för avelsmålet. Bedömningen på tävlingar började mer och mer gå över mot det ”spektakulära” hållet och rörelsemekanik sattes före dressyrens ursprungliga mål. Aveln kan förbättra = försköna hästens exteriör och mekanik men den kan aldrig ersätta den uppbyggande träning, som är dressyrens grundläggande mål.

De grundläggande kriterierna för betygssättningen har mer och mer övergått till att betona ”gångarter, framåtbjudning och schvung” i stället för de faktorer som detta bygger på: styrka som ger möjlighet till självbärighet, balans och harmoni. Koefficienten för dessa har visserligen sänkts, men de kommer ändå att spela en avgörande roll  i varje bedömningsgrupp. Eftersom det spekatuklära är  lättare att definiera än det korrekt genomförda grundarbetet har dressyrens målsättning alltmer förskjutits mot ”show”.  Detta gör att korrekt utbildade hästar och bra ridning inte kan hävda sig mot hästar med mer medfödda ”showegenskaper”. Dessutom förväxlas ofta framåtbjudning och schvung med spänning och högt tempo.  Den lätthet och aktivitet man efterlyser måste vara baserad på en kombination av hästens förutsättningar och en riktig utbildning. Man skall inte behöva sätta en energimätare i domarkuren. Är man mer intresserad av show än av konstarten dressyr kan man gå på cirkus.

SELRES_b4c57262-362f-41d9-a339-fee45df99ff0Det som bäst bevisar att vi lämnat de klassiska idealen är den form, som i dag tolereras av många domare. Man låter en ”spänd energi” gå före den uppvisningsform, som samtidigt i reglementet anges vara den korrekta.  Hästar tillåts att gå med nosen bakom lodplanet och med låst överlinje utan att det avspeglar sig i betygen. Detta innebär att mindre spektakulära hästar, som rör sig i en korrekt form inte kan hävda sig placeringsmässigt. Detta är speciellt på lägre nivåer mycket farligt då det är här nya ekipage skall vägledas och stimuleras och förutsättningarna för att bibehålla den ”sanna dressyren” skall skapas.  Domarna måste ha kunskap nog att skilja på avelsprodukt och korrekt utbildning. De måste dessutom mycket tydligt i sin betygssättning ge uttryck för detta. Dagens användande av ”förlåtande” halvbetyg har tyvärr accelererat denna negativa tendens. Detta har i hög grad utjämnat skillnaden mellan bra och dåligt. Den idela prestationen är givetvis den, där ett bra hästmaterial kombineras med bra utbildning, vilket blir en nödvändighet om man skall kunna hävda sig internationellt.

 

Vad beror denna situation på? Det kan vara svårt att peka på definitiva orsaker, men några refektioner kan man alltid göra. Huvudansvaret för hur verksamheten på fältet bedrivs ligger hos Ridsportförbundet och dess olika kommittér. Dessa för en mycket anonym tillvaro när det gäller allt utom elitsporten. Där är vi f.n. framgångsrika även internationellt och det skall vi vara glada för. Men det är en mycket liten del av den totala dressyrsporten. Där vet vi  vilka som håller i taktpinnen. Men när det gäller den  nationella dressyren verkar allt mycket flytande. Vi får inte låta de internationella framgångarna hindra oss att se att vi inom den nationella sporten har en del problem. Vem eller vilka är de ytterst ansvariga för att den totala veksamheten skall fungera? Vet de olika kommittéerna vad de andra gör? När det gäller dressyrkommitttéen har jag ännu inte träffat någon person, som vet vem som är kommittéens ordförande. Och denna person borde väl vara den, som präglar hela verksamheten. Vem har det totala ansvaret för att leda och följa upp domarnas utbildning och verksamhet? Eftersom domarna är de som styr sporten är det kanske dags att se över och revidera hela domarutbildningen. Detta är särskilt viktigt när det gäller de nya domarna. Många av dem har för liten erfarenhet för att genom ett antal korta kurser få tillräcklig kompetens.  Vad har DK för beslutsbefogenheter? Vem skall man vända sig till för att få svar på aktuella frågor utan att hänvisas till ”någon annan”?  Det verkar som om den ena handen inte vet vad den andra gör samtidigt som ingen av dem verkar fästa vid samma kropp. Här saknar man en stabilitet i organisationen. Det måste finnas en ansvarig person, som har mycket djupgående kunskaper inte bara i organisation utan också i dressyrens grundförutsättningar. Man kan  inte dela upp olika funktioner på olika grupper och ”råd” utan att ha en gemensam vägledande styrning. Verksamheten måste dessutom ha en stark förankring i verkligheten.

Här borde finnas utrymme för en djupgående och prestigelös diskussion om hur vi vill att dressyrsporten skall se ut i framtiden och vilka åtgärder som behöver vidtagas för att åstadkomma detta. Det gäller att ta tag i problemen. Det hjälper inte att ha åsikter om man inte samtidigt tar hänsyn till hur verkligheten ser ut. Det är viktigt att dessa diskussioner förs med representanter från den breda verksamheten på fältet. Det finns alltid risk att några tar på sig uppgiften att förneka eller relativisera problemen. Vilken ideologi skall vi följa? Skall det vara systematisk träning eller skall det vara show? Och var går gränsen mellan dessa? I dag har man en känsla av att dressyrens innersta mening går på mycket tunn is. Skall den förvisas till ”dressyrens bakgård”?

SELRES_b4c57262-362f-41d9-a339-fee45df99ff0 o

 

Annonser

9 reaktioner på ”Byte av ideologi?

  1. Så bra reflekterat , som vanligt klok som en bok ! Det finns inga genvägar ! Fler borde fundera på vad dressyren håller på att bli ! Precis som du säger lite av show.. cirkus ! Hmm..

    Gilla

  2. Ja, om hästarna ska leva länge måste man ha ett långsiktigt tänk med träning och tävling. Håller fullständigt med dej! Vi måste vara rädda om dessa talangfulla hästar och domarna bär ett stort ansvar. Jag tycker oxå det är viktigt att se till det mentala hos hästen, att de får träna i skog och mark och håller sig glada med en naturlig framåtanda. Och tänka på att unghästar ibland behöver vila sig i form. Ibland tänker jag att dressyren behöver gå lite ”baklänges” för att komma på rätt spår. Allt var inte bättre förr men ibland måste man stanna upp och reflektera, vi vill ju alla hästens bästa!

    Gilla

  3. Mycket bra reflektioner!
    Jag är egenföretagare och jobbar med privatlektioner, är det oki om jag publicerar delar av ditt inlägg och hänvisar till bloggen?

    Gilla

  4. Mycket bra skrivet Bo!

    Någonstans i tiden börjades det produceras hästar för dressyr, och dressyren slutade vara till för hästen, åtminstone om jag ska ge min syn på saken. Detta har väl varit ett resultat av vad domarna ger höga poäng för inne på tävlingsbanan och det var väl där det började gå fel. Idag har det blivit viktigt att köpa rätt häst för att kunna skapa en världsstjärna och det i sig säger väl vilken väg dressyren gått.
    Dessutom alla diskussioner om hur man ska göra dressyren till en mer publikvänlig sport visar väl också på vem dressyren idag är ämnad för…

    Gilla

    1. 🙏🏻 Jag önskar att de som sitter i Dressyrkommittén och Domarrådet lyssnade på dig. Du har så rätt. Tyvärr är insikten om bristerna och viljan att förändra liten.

      Gilla

  5. Hej! Som av en händelse läste jag igår Ulla Håkansons bok ”Ajax och jag” från pärm till pärm. Hon berättar om hur hopphästen Ajax skolades om till dressyrhästen Ajax. De första åren jobbade hon hårt för att muskla upp hans från början ganska slimmade bakdel så att hans tyngdpunkt gradvis kunde flyttas bakåt och han blev mer självbärande. Hon berättade vidare om att Ajax egentligen hade en alltför lång och lågt ansatt hals för att ”se bra ut” som dressyrhäst. men med träning under flera år så fick hans halslinje bättre resning vilket också bidrog till att hans bärighet förbättrades.
    Även om jag inte längre är aktiv ryttare (på grund av ryggskada) så har jag länge stört mig på att de flesta tävlande dressyrhästar ständigt går ”bakom hand”. Det var till exempel mer regel än undantag hos de flesta ekipagen under Ryttar-EM i Göteborg i augusti. Dock gick de flesta hästar som tog medaljplats i rätt form, med nosen framför (eller i) lodplanet. Detta gäller ännu, men hur länge till? Och förstår åskådarna varför just de hästarna fick medalj och inte de som hade fel form??

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s