Tillägg/Lösning

I mitt senaste inlägg skrev jag om det orealistiska kvalsystemet från Msv C till Msv B. Det finns en enkelt genomförbar och verksam lösning på detta. Gör Msv B:2 till kvalprogram för samtliga övriga medelsvåra klasser. Även om kvalprocenten uppnås skall kvalet inte vara godkänt om inte skolorna och galoppombytena är godkända. Detta skulle stimulera och tvinga ryttarna att utbilda sina hästar enligt den så omtalade utbildningsskalan och förbättra standarden vidare upp i klasserna. En synpunkt skulle kunna vara att detta skulle minska det nuvarande antalet starter i MsvB,  men detta vore en både naiv och utvecklingshämmande invändning.

Annons

Kval?

DK måste tänka om när det gäller det s.k. kvalet från Msv C till Msv B.  Nuvarande system skapar endast en felaktig inställning till utbildningen. Detta vansinniga kvalsystem måste ändras och grunda sig på hur verkligheten ser ut. Ett verklighetsfrämmande regelverk får inte bli viktigare än ett positivt resultat.

Mellantrav

Jag får ofta frågan hur mellantrav skall ridas och bedömas. Det tycks råda en viss osäkerhet om detta.  Därför det kanske kan vara på sin plats att säga något om detta.

Mellantrav ingår i hästens travregister och ligger något ovanför arbetstrav. Det är inte en trav som är ”nästan ökad trav”.  Dessa har ingenting med varandra att göra. Den ökade traven är utbildningsmässigt mer besläktad med piaff, eftersom den kräver samma uppbärande styrka för att hästen skall kunna röra sig ”långsamt med långa steg”.  Man kan säga att mellantraven är en förstärkning av arbetstraven. Den skall ha samma karaktär men hästen skall röra sig i ett högre tempo med bibehållen rytm och form. Hästen skall, genom bibehållen balans, ha samma lätta kontakt med ryttarens hand som i arbets- eller samlad trav. Ryttaren får inte rida så mycket framåt att handen måste bromsa. Då får man en spänd trav med ”sprättande” framben.  Mellantraven kan sägas vara bestämd av hästens grundtrav och skall bedömas i relation till den trav, som föregår den.  Den är ”individuell” för varje häst och skall inte mätas med hastighetsmätare. Minst lika viktig som mellantraven i sig,  är övergångarna till och från den. De är det bästa kriteriet för kvaliteten på traven.

Varför rider man mellantrav? Den ingår i hästens totala utbildning och är ett bra tecken på om hästen är korrekt utbildad eller ej.  Hästens  tempo i olika gångarter regleras av en ”dator” i hästens hjärna. Om man travar och situationen kräver att man rör sig snabbare kopplar datorn om till galopp. Detta är mer energisparande och energi är något naturen är rädd om. Mellantrav är alltså en för hästen mycket onaturlig gångart. Men om vi genom lösgörande och stärkande gymnastiskt arbete skapat en ”genomsläpplighet” som gör det möjligt att röra sig på detta sätt kan den uppfylla de kriterier vi har för mellantraven. Detta blir alltså ett mycket tydligt bevis på om hästen är lösgjord och fri från mental och fysisk spänning.

Det är alltid viktigt att sätta in olika moment i sitt rätta sammanhang och här handlar det alltså inte om att rida fort utan att rida rätt!

 

 

 

 

 

Några reflektioner

I nr 2 av tidningen Hippson svarade jag på en intervju med Ida Röök. Resultatet efter ett långt samtal blev en enligt min uppfattning mycket bra sammanfattning av vad jag hade sagt. Ämnet var  ”dressyrbedömning och den klassiska dressyrens framtid”. Som alltid, när man i efterhand läser vad man sagt hittar man en del man skulle vilja komplettera. Jag vill gärna betona att detta i första hand handlar om framtiden och hur vi skall styra utvecklingen rätt och undvika att hamna fel. Det är i första hand grundutbildningen av dem, som skall leda och bestämma utvecklingen vi måste koncentrera oss på: ridlärare, tränare och domare. Vi måste hitta en gemensam plattform för deras utbildning för att kunna få ett mera sammantaget grepp om dressyrens inriktning. Det är ju dessa, som skall taga vid när de nu verksamma erfarna personerna försvinner.

Jag blir litet orolig, när jag läser Lillian Janssons svar på mina åsikter. LJ är Dressyrkommitténs ordförande men samtidigt  för dem som arbetar på fältet en mycket anonym person. Det hade varit bra om den nya ordföranden vid sitt tillträde hade presenterats och man hade fått veta något om hennes bakgrund. LJ säger att det förs en ständig diskussion i DK med tränare, domare och ryttare i dessa frågor.  Var förs den diskussionen? På vilken nivå förs den och vad har den lett till för resultat? Diskussioner är bra att föra men det väsentliga är vad de ger för resultat och hur detta utvärderas.

För att nå ett bra resultat krävs det att man har ett effektivt utbildningssystem. Detta kan bestå av flera olika komponenter men det måste finnas en stark sammanhållande och målinriktad faktor. Annars hamnar man i ett läge, där den ena handen inte vet vad den andra gör. När man vad gäller dressyren betraktar det nuvarande utbildningssystemet måste man ta med alla kategorier: ridlärare, tränare och domare. Här ser man i dag en tendens till att kunskapskravet har ersatts av en strukturell kravlöshet. Kunskapsbeskrivningen har blivit huvudinnehållet i planeringen i stället för själva kunskapen och hur den skall läras in. Det är lätt att vid skrivbordet författa önskemål, men det är svårare att verkställa dem i verkligheten.

Att utöka sin kunskap måste bygga på tidigare inlärda moment som skall sitta i ryggmärgen. Det räcker inte att lyssna på någon föreläsare eller att läsa på nätet. Det är stora kontraster mellan teoretisk och praktisk inlärning. Den praktiska inlärningen skall grunda sig på den teoretiska men får aldrig marginaliseras utan måste vara den viktigaste delen av kunskapen. Därför blir man t.ex orolig, när man läser FEI:s manual för bedömning, där man skall döma efter text i.st.f kunskap.

Det är ett känt faktum att ekonomin styr verksamheten. Därför gäller det att genom samordning av kombinerbara utbildningsmoment minska kostnader och uppnå ett resultat, som motsvara verklighetens krav. För att uppnå detta måste arbetet kombineras med ideella insatser. Det kräver en organisation som engagera krafter ute i verkligheten och inte en anonym kommitté i ett slutet rum. Här vore det bra att återinföra en representativ organisation med representanter för alla berörda: ridskolor, tränare, domare, avel, tävlingsarrangörer. Det är bara genom en känsla av delaktighet man kan engagera ideella krafter. RF har ansvaret för hela ridverksamheten och får inte vara enbart sportinriktat.

Varje organisation behöver personer, som vågar ifrågasätta sakernas tillstånd. Synpunkter måste analyseras och diskuteras för att antingen avfärdas eller beaktas. Det finns problem som inte får skjutas på framtiden.

 

Hästkunskap

Karl-Erik Heimdal har i Ridsport publicerat ett utmärkt inlägg, där många av oss, som varit med länge känner igen oss. Det är nu vi börjar märka effekten av den utarmning av ridlärarutbildningen som skett under en lång följd av år. Förutom det myller av olika kompetenser man laborerat med har bristen av kunskap hos organisatörerna varit ödesdiger, när det gäller genuin hästkunskap. Kombinationen av grundläggande kunskaper om hästen både vad gäller psyke och konstruktion och den uppsuttna verksamheten är en absolut förutsättning för att undvika skador. Dessa kunskaper är ingenting som man kan lära sig själv. Dem får man bara om utbildningsledningen satt upp klara och tillräcklig omfattande utbildningsmål. Det förutsätter i sin tur att det finns lärare, som kan undervisa och som har befogenhet att ställa krav på elevernas prestationer. Tidigare fanns det personer med lång erfarenhet som fungerade som lärare. När ridlärarutbildningen genom anpassning till den vanliga skolans verksamhet började lämna sina rötter började också en avmattning av kompetensen. Man försökte sig på en ”modernisering” av en utbildning, som man uppfattade som alltför militärisk. Men hästen är densamma som den har varit under långa tider och anpassar sig inte efter moderna påfund.  Ridläraryrket är inte ett ”akademiskt” yrke utan kräver framförallt mycket handledd praktisk erfarenhet i kombination med den teoretiska utbildningen. Detta är något som tar tid att lära sig och den erfarenheten måste också ridlärarna förmedla och kräva av sina elever. I dag mäts all kunskap i tävlingsframgångar och ridskolan har upphört att vara likriktaren för hur den nödvändiga grundutbildningen skall ske. Genom att läsa allehanda mer eller mindre seriösa inlägg och ”forskningsresultat” på nätet tror sig många kunna få tillräckliga kunskaper.

Vad skall man då göra och kan man göra något eller är det för sent?  Jag anser att vi måste omformulera hela utbildningsplaneringen. Läroplanerna måste revideras och fyllas med konkret innehåll om vilka krav man har i olika ämnen. Ämnena måste begränsas till vad som är absolut nödvändigt att kunna och därmed också fördjupas. Examinationskraven måste skärpas och examinationsmetoderna måste ses över. Dessutom bör utbildningen av olika kategorier som ridlärare, tränare och domare kunna till vissa delar samordnas. Detta skulle ge en bredare kunskap och även kunna medföra resursbesparingar. Men det måste också finnas lärare, som kan ge den här utbildningen och därför är det viktigt att detta sker innan fler generationsskiften har utraderat det vi kallar för ”hästkunskap”. Detta är en absolut nödvändighet om man skall kunna minska skadefrekvensen på våra hästar.

Fråga till SRF

Rak fråga till SRF: Har ni överhuvudtaget diskuterat lämpligheten i att sända ett TV-program som ”Det stora hoppet”? I så fall med vilka och på vilken nivå?  Alla som arbetar med ridutbildning – ridlärare, tränare – har rätt att få veta vad ni kommit fram till och hur det överensstämmer med er uppfattning om hur ridutbildning skall bedrivas.

 

Forts. ”paradox”.

Glädjande att se att så många delar min uppfattning i den här frågan. Den är i själva verket mycket större men aktualiseras av dessa ”underhållningsprogram”. Egentligen är den ett hån mot en hel yrkeskår. Här försöker vi att få alla som arbetar med ridutbildning att göra det efter genomarbetade kursplaner och med stor hänsyn tagen till hästens förutsättningar. Vi försöker få ryttare att förstå att detta är ingenting som kan göras genom någon ”Quick fix” utan det krävs både tid och uthållighet. Eftersom Ridsportförbundet säges vara ansvarigt för att detta sker på rätt sätt krävs att man för att få ”arbetstillstånd” skall både gå av förbundet arrangerade obligatoriska kurser och årligen betala en licensavgift. Borde man inte då kunna kräva att RF, i stället för att tiga, sätter ned foten och tillkännager sin inställning till detta? Det är möjligt att man inte anser att detta är något negativt, men då får man också deklarera detta och dessutom revidera kunskapsinnehållet i sina utbildarkurser.

Paradox

Ibland vet man inte vad man skall tro. Det ordnas massor av föreläsningar och clinics under rubriken ”hur skall vi göra för att få en frisk och hållbar häst?” På alla tävlingar finns en överdomare, som skall kontrollera nosgrimmor, bett och att hästen på framridningen inte rids på ett sätt, som kan betraktas som skadligt. Detta är mycket bra. Men samtidigt kan man på TV se ett program som ”Det stora hoppet” där helt okunniga och ofta ganska kraftiga och obalanserade pappor skall ges en snabbutbildning i vad man kallar ridning och i samband därmed hoppning. Vad man ser är hästar, som får släpa omkring på ryttare, som studsar i sadlarna och blir hängande i tyglarna och ibland med avfallning som följd. En annan liknande företeelse är ”Kändishoppet” på Friends arena. Motivationen för detta är att man skall visa att alla kan lära sig att rida. Detta är ett hån mot de ridskolor, som försöker att ge nya ryttare en riktig introduktion till hur man beter sig till häst. Här behövs ingen överdomare utan här kan man bete sig hur som helst. Var finns Ridsportförbundets synpunkter på detta och hur kan det motivera sin acceptans av denna typ av underhållning på den seriösa utbildningens bekostnad? Men man har väl som vanligt inte bestämt sig för i vilken sektion ansvaret för detta ligger.

Byte av ideologi?

Intervjun med Leif Törnblad i Hippson borde vara en signal för många att tänka igenom vad vi egentligen har för målsättning inom dressyrsporten. LT sätter här fingret på de grundläggande frågor vi måste formulera och ge svar på. Dressyren i dag anser jag håller på att överge många av de ideal, som alltid tidigare varit ledstjärnan för vår sport. Även om somliga anser att jag passerat ”bäst före” datum, har jag dock varit med om utvecklingen – såväl nationellt som internationellt-  under mer än ett halvt sekel. Detta ger ett perspektiv som ger möjlighet att ha välgrundade åsikter om vad som håller på att hända. Det är en risk förknippad med när en från början bruksinriktad aktivitet övergår till att bli en sport. Speciellt känsligt är det när redskapet är ett djur. Så länge som hästen var en nödvändighet i både krig och fred gick det vi i dag kallar för ”dressyr” ut på att anpassa  och stärka hästen så att den skulle kunna klara sina uppgifter. För att göra detta, utvecklades det system, som vi i dag benämner ”klassisk dressyr”.  Den viktigaste beståndsdelen i detta arbete var att göra hästen stark för att sedan kunna användas vid olika uppdrag. När sedan hästens praktiska uppgifter försvann och ersattes av tävlingsmomentet ”dressyr” inleddes en ny era. Bara benämningen ”dressyr” inger vissa farhågor. Dressyr av djur har i alla tider förknippats med inlärande av konster och det är där vi i dag ser farliga tendenser till att vi håller på att hamna. Varför detta?

När den moderna dressyren började utvecklas under andra hälften av nittonhundratalet hade vi en typ av häst, som var väl lämpad för vad som tidigare varit dess huvuduppgift. Utbildningens uppgift var då att tillvarata dessa egenskaper och under tävlingsmässiga former visa att detta gjorts på ett ändamålsenligt sätt. Detta gjordes genom att man visade de övningsmoment/rörelser man använt i utbildningen. Lätthet eller svårighet att utföra detta visade var ekipaget ”betygsmässigt” befann sig. Efterhand började nya hästtyper komma fram och kriterierna ”gångarter” och ”framåtbjudning och schvung” fick allt större betydelse. Aveln inriktades  på att producera hästar med dessa egenskaper som vägledande för avelsmålet. Bedömningen på tävlingar började mer och mer gå över mot det ”spektakulära” hållet och rörelsemekanik sattes före dressyrens ursprungliga mål. Aveln kan förbättra = försköna hästens exteriör och mekanik men den kan aldrig ersätta den uppbyggande träning, som är dressyrens grundläggande mål.

De grundläggande kriterierna för betygssättningen har mer och mer övergått till att betona ”gångarter, framåtbjudning och schvung” i stället för de faktorer som detta bygger på: styrka som ger möjlighet till självbärighet, balans och harmoni. Koefficienten för dessa har visserligen sänkts, men de kommer ändå att spela en avgörande roll  i varje bedömningsgrupp. Eftersom det spekatuklära är  lättare att definiera än det korrekt genomförda grundarbetet har dressyrens målsättning alltmer förskjutits mot ”show”.  Detta gör att korrekt utbildade hästar och bra ridning inte kan hävda sig mot hästar med mer medfödda ”showegenskaper”. Dessutom förväxlas ofta framåtbjudning och schvung med spänning och högt tempo.  Den lätthet och aktivitet man efterlyser måste vara baserad på en kombination av hästens förutsättningar och en riktig utbildning. Man skall inte behöva sätta en energimätare i domarkuren. Är man mer intresserad av show än av konstarten dressyr kan man gå på cirkus.

SELRES_b4c57262-362f-41d9-a339-fee45df99ff0Det som bäst bevisar att vi lämnat de klassiska idealen är den form, som i dag tolereras av många domare. Man låter en ”spänd energi” gå före den uppvisningsform, som samtidigt i reglementet anges vara den korrekta.  Hästar tillåts att gå med nosen bakom lodplanet och med låst överlinje utan att det avspeglar sig i betygen. Detta innebär att mindre spektakulära hästar, som rör sig i en korrekt form inte kan hävda sig placeringsmässigt. Detta är speciellt på lägre nivåer mycket farligt då det är här nya ekipage skall vägledas och stimuleras och förutsättningarna för att bibehålla den ”sanna dressyren” skall skapas.  Domarna måste ha kunskap nog att skilja på avelsprodukt och korrekt utbildning. De måste dessutom mycket tydligt i sin betygssättning ge uttryck för detta. Dagens användande av ”förlåtande” halvbetyg har tyvärr accelererat denna negativa tendens. Detta har i hög grad utjämnat skillnaden mellan bra och dåligt. Den idela prestationen är givetvis den, där ett bra hästmaterial kombineras med bra utbildning, vilket blir en nödvändighet om man skall kunna hävda sig internationellt.

 

Vad beror denna situation på? Det kan vara svårt att peka på definitiva orsaker, men några refektioner kan man alltid göra. Huvudansvaret för hur verksamheten på fältet bedrivs ligger hos Ridsportförbundet och dess olika kommittér. Dessa för en mycket anonym tillvaro när det gäller allt utom elitsporten. Där är vi f.n. framgångsrika även internationellt och det skall vi vara glada för. Men det är en mycket liten del av den totala dressyrsporten. Där vet vi  vilka som håller i taktpinnen. Men när det gäller den  nationella dressyren verkar allt mycket flytande. Vi får inte låta de internationella framgångarna hindra oss att se att vi inom den nationella sporten har en del problem. Vem eller vilka är de ytterst ansvariga för att den totala veksamheten skall fungera? Vet de olika kommittéerna vad de andra gör? När det gäller dressyrkommitttéen har jag ännu inte träffat någon person, som vet vem som är kommittéens ordförande. Och denna person borde väl vara den, som präglar hela verksamheten. Vem har det totala ansvaret för att leda och följa upp domarnas utbildning och verksamhet? Eftersom domarna är de som styr sporten är det kanske dags att se över och revidera hela domarutbildningen. Detta är särskilt viktigt när det gäller de nya domarna. Många av dem har för liten erfarenhet för att genom ett antal korta kurser få tillräcklig kompetens.  Vad har DK för beslutsbefogenheter? Vem skall man vända sig till för att få svar på aktuella frågor utan att hänvisas till ”någon annan”?  Det verkar som om den ena handen inte vet vad den andra gör samtidigt som ingen av dem verkar fästa vid samma kropp. Här saknar man en stabilitet i organisationen. Det måste finnas en ansvarig person, som har mycket djupgående kunskaper inte bara i organisation utan också i dressyrens grundförutsättningar. Man kan  inte dela upp olika funktioner på olika grupper och ”råd” utan att ha en gemensam vägledande styrning. Verksamheten måste dessutom ha en stark förankring i verkligheten.

Här borde finnas utrymme för en djupgående och prestigelös diskussion om hur vi vill att dressyrsporten skall se ut i framtiden och vilka åtgärder som behöver vidtagas för att åstadkomma detta. Det gäller att ta tag i problemen. Det hjälper inte att ha åsikter om man inte samtidigt tar hänsyn till hur verkligheten ser ut. Det är viktigt att dessa diskussioner förs med representanter från den breda verksamheten på fältet. Det finns alltid risk att några tar på sig uppgiften att förneka eller relativisera problemen. Vilken ideologi skall vi följa? Skall det vara systematisk träning eller skall det vara show? Och var går gränsen mellan dessa? I dag har man en känsla av att dressyrens innersta mening går på mycket tunn is. Skall den förvisas till ”dressyrens bakgård”?

SELRES_b4c57262-362f-41d9-a339-fee45df99ff0 o

 

Varför?

På frågan varför ”öppna på medellinjen” är så utvecklande och avslöjande vill jag svara följande: Det är en mycket komplex rörelse, där olika utbildningsmoment tillsammans skapar helheten. Den kan indelas i flera punkter:

• Ridningen på kortsidan före uppvändningen. Hörnpasseringen innan måste ha utförts korrekt och hästens tempo och balans måste anpassas innan vändningen.
• Hästen måste vändas upp på medellinjen utan att den yttre bogen faller ut och så att den hamnar med fram- och bakben på linjen.
• Öppnan skall inledas genom att framdelen flyttas innanför samtidigt som bakbenen stannar kvar på medellinjen. Hästen skall vara så eftergiven att detta kan göras utan någon förlust av balans/vinglande.
• Form, takt och balans samt linjen skall bibehållas under hela öppnan.
• Skall öppnan avslutas rakt ut skall framdelen återföras till medellinjen innan vändning.
•  Skall öppnan övergå i en volt skall övergången ske med bibehållen form, takt och rytm.
•  Skall öppnan övergå till diagonal sluta skall hästen vara så väl framme för den inre skänkeln att bakdelen inte kommer före i tvärningen samtidigt som form och rytm fortfarande skall bibehållas.

Eftersom man här inte har stöd av vägg eller staket krävs det att hästen är lösgjord och väl avstämd mellan samtliga hjälper. Kan man utföra detta korrekt åt bägge håll är det bevis på en rätt utbildad häst, som är redo att gå vidare i klasserna.