”Dressyrbubbla”?

Något som mycket både förvånar och förskräcker är den form man i dag på tävling  kan se hos många hästar på alla nivåer men framför allt i lätta och medelsvåra klasser. Det tas mycket litet hänsyn till de faktorer, som är dressyrens målsättning: balans, bärighet, elasticitet och följsamhet. Ofta ser man ryttare, som i msv klasser och uppåt rider sina hästar i samma form, som de gjorde i lätta klasser. För att kunna utföra de här tekniskt svårare rörelserna kompenseras bristande bärighet med ökad ”inspänning” i handen. Detta leder till korta halsar, indragna nosar och oroliga munnar.Det verkar som om man tror att om man bara tekniskt kan utföra olika rörelser är man klar för klassen. Men i det här sammanhanget måste det stegrade kravet på samling i rätt form vara det väsentligaste. Detta ser man prov på ända upp i Grand Prix. Det förefaller som om man tappat respekten för de olika klassernas krav. Och det värsta är att många domare tycks ha accepterat detta.

Vad kan detta bero på?  Jag får en känsla av att man fastnat i något, som man kallar för grundridning och som i själva verket skall kallas ”unghästridning”. Det är självklart att den första utbildningen skall anpassa hästen till ridning genom att den rids i en för detta stadium rätt anpassad form. Detta kan ta olika lång tid med olika hästar, men det måste till slut leda till en vidareutveckling. Det får inte bli ett självändamål att rida hästen i låg form med stöd från handen. Det är just här – i övergången från remontform till mer samling – jag tror att vi har den svaga punkten i vårt utbildningssystem. Man möter ryttare som har svårt att acceptera att ”stödet” går över till målet som är ”kontakt”. Då tror de att de tappar kontrollen. Vi fortsätter i ”lättklassridning” på högre nivå. Man får naturligtvis inte heller gå den motsatta vägen och hoppa över den viktiga grundutbildningen. Men man får inte fastna i den. Det är även grundutbildning när man går vidare till högre krav. Den följer med ända upp i de svåra klasserna. Vi måste acceptera att det måste ställas högre krav på både ryttare och tränare om vi skall komma vidare. Man kan inte alltid skylla dåliga resultat på bristande grundridning. Detta har blivit någon sorts standardförklaring. De högre kraven på självbärighet skall också avspegla sig i bedömningen på tävling. Först då finns det någon anledning för ryttare och framför allt tränare att seriöst ta tag i utbildningen.

Jag tror att vi stängt in oss i en ”dressyrbubbla” där vi låst fast oss i system, som inte fungerar.  Detta är ingen liten fråga utan den kräver en omfattande och djupgående analys. Egentligen handlar det om en enda faktor: utbildning. I de system vi nu har för utbildning av tränare och domare finns oerhört stora brister, som inte kan rättas till med punktinsatser utan som kräver ett totalt nytänkande.

Jag skulle vilja säga att den negativa trenden startade när vi accepterade den pedagogik, som på 90-talet infördes i skolorna och ridlärarutbildningen införlivades i detta.  Detta är ett system där lärarens roll och auktoritet förminskas och eleverna förväntas att på egen hand kunna hitta kunskap. Det har medfört att ”krav” har kommit att uppfattas som något negativt, när ställda krav egentligen är en förutsättning för att uppnå tillfredsställelse. Det är när man lyckats uppnå de krav som ställts, som man kan uppleva den riktiga glädjen.  Detta har visat sig få ödesdigra konsekvenser i den vanliga skolan och vi ser också dess följder inom vårt område. För att bli en kunnig tränare krävs mycket praktiskt arbete lett av erfarna utbildare och där utbildaren måste få vara en auktoritet, som inte ifrågasätts. All den kunskap som krävs grundar sig i första hand på förmåga att anpassa sig till och utnyttja hästens förutsättningar och utveckling och inte på vad elever tycker. Först då kan eleverna få den stabila kunskap, som ger dem ett användbart självförtroende. Med dagen system möter man ofta utövare, som har mycket stort självförtroende men som visar en iögonfallande brist på kunskap. Ett fel i ett dressyrprogram beskrivs ofta som en ”miss” fast man ser att ekipaget p.g.a. felaktig form inte har förutsättningar att utföra momentet. Detta återfaller ytterst på den ansvarige tränaren. Detta kan accepteras på regional  tävling, som kan sägas ingå i utbildningen och vara vägledande. Men på nationell nivå måste vi ställa betydligt högre krav. Där skall man inte behöva se så många ryttare, som inte når upp till den fastställda kvalprocenten. Här tillkommer problemet med kvalsystemen och med domarnas ansvar för att rätt ekipage kvalar.

Vad göra? Det första man måste inse är att det måste göras skillnad på ”kunskap” och ”kännedom om”. Så gott som alla centrala utbildningar vi i dag har för tränare och domare bygger på den senare. Det går inte att betrakta ”åskådningsverksamhet” som utbildning. Det kan vara intressant för en grupp deltagare att se ekipage och att träffas för att diskutera. Men det ger inte upphov till ökad kompetens och ställer inga krav på personligt ansvar. Denna typ av ”seminarier” kan vara givande för personer med stor erfarenhet och kompetens som A- och B- tränare. Men det leder inte framåt för C-tränare.  Man skulle också önska att dessa kurser reformerades. Här befinner vi oss verkligen i en ”bubbla”. De ser likadana ut år efter år och leds av samma personer. Det skulle vara mycket mer givande om man ägnade sig åt helt främmande ekipage med vissa klart uttalade problem. Då kunde kursledaren ge tips om olika metoder att lösa dessa. Inte så att man förväntar sig att uppnå några omedelbara resultat men tankarna kan riktas om i utvecklande riktning. För att öppna vår ”bubbla” skulle det också vara värdefullt att engagera duktiga krafter från andra länder för att få inspiration och kontakt med det internationella synsättet. Vi är ju inte längre någon ledande dressyrnation i världen och skulle säkert må bra av att även utbildningsmässigt ha mer kontakter med omvärlden. Detta gäller både för tränare och domare.

Vi måste inse att det är dags att tänka om när det gäller utbildningssystemen. Kasta allt prestige- och konsensustänkande och skapa ett system byggt på visioner kombinerade med ambition att bygga något för framtiden. Visioner som inte grundar sig på falsk optimism utan är väl förankrade i den verklighet vi lever i. Det gäller att kunna ”modernisera” dressyrsporten utan att förlora det som är dressyrens kärna.

 

 

Snälla)(Stränga domare

En vanlig kommentar bland ryttare vid kommentering av tävlingsresultat är att somliga domare är strängare och andra snällare. Alla domare har fått lära sig vilken standard som gäller och skall också döma därefter. Detta skall garantera en samsyn på hur olika moment skall utföras och omöjliggöra känslomässiga inslag. Man skall därför inte kunna kategorisera domare på detta sätt. Däremot kan man naturligtvis tala om mer eller mindre kunniga domare. En alvarlig konsekvens av detta synsätt är att ryttare kan välja tävlingsplats efter vilka som dömer. Detta kan i sin tur få arrangörer att anlita domare efter samma kriterier.

Diskussion

Utan motpart kan ingen diskussion föras. Jag kommenterade i ett tidigare inlägg Lars Anderssons artikel om en ”smygande” förändring i dressyrbedömningen. Eftersom jag inte hört någon kommentar från ansvarigt håll utgår jag från att man insett att detta var ett olämpligt sätt att uttrycka sig. Ett offentligt förtydligande hade här kanske varit på sin plats.

Inspirationsresa

”BT-dressyr” och ”Dressyrsporren” i samarbete planerar en domar/tränarresa till de internationella tävlingarna i Frankfurt den 16-18 december.  I samband med tävlingen kommer att anordnas diskussionskvällar med deltagande av Christoff Hess och Conrad Schumacher. Målsättningen är att få en inblick i de utbildningssystem som används i tyskland vid utbildning av domare och tränare. Detta är endast en förhandsinformation. Närmare information kommer att lämnas senare bl.a. på Facebook.

Verden

Har nyss kommit hem från en vecka i Verden och de internationella tävlingarna i dressyr. Här kunde man se hästar från 4 år till Grand Prix. Bland annat reds kvalen för hannoveranare till Bundeschampionat. Här några av de mest framträdande intrycken:
Man kunde genomgående se ett mycket tydligt samband mellan formen hos de unga hästarna och de som gick de högre klasserna. De kännetecknades av en mycket ”positiv” attityd med nosen framme och en lätt och jämn kontakt med ryttarens hand. Alla red på normala ”klassiska” bett. Hästarna rörde sig med bra  bärighet och balans i samtliga gångarter. Hästarna reds i väl anpassade tempon och man såg inte någon, som skaffade sig energi genom att ”jaga” sin häst.  I vissa klasser hade man ”öppen bedömning”. Här framgick det att man var mycket noga med att ryttarna hade sina hästar så väl genomarbetade att de kunde rida korrekta vägar och utföra alla moment på angivna platser. I Grand Prix klasserna förvånades man över att det övervägande antalet ekipage utförde mycket bra piaffer, passager och övergångar. Hästarna behöll bjudning och takt hela vägen och var framförallt inte stressade. Detta gjorde att de kunde behålla travens tvåtakt hela vägen. Man kunde se att hästarna och ryttarna utbildats enligt ett tydligt system.
Det är verkligen både inspirerande och lärorikt att komma ut och se riktigt bra ridning. Man skulle önska att våra tränare och domare mera kunde utnyttja detta. Det hade varit en utmärkt plats att förlägga ett domar-tränarseminarium på.

 

Kommentarer

Jag får frågan hu man gör för att kommentera blogginlägg.

Klicka på rubriken. Gå sedan nedåt till du kommer till olika sätt att skriva kommentarer.

Varför finns Msv C ?

Man måste fråga sig vilket motivet var att införa Msv C klasserna. Eftersom de är kvalificeringsklasser till Msv B var väl ambitionen att de skulle förbättra kvaliteten på denna nivå. Men så har det inte alls blivit. Dessa klasser har blivit något som ”hänger i luften” och snarare har en försämrande än förbättrande effekt. De måste betraktas som rena skrivbordsprodukter utan förankring i verkligheten.

En av anledningarna är att dessa klasser får dömas av Lätt A domare. När man ser resultatet av bedömningarna och läser protokollen inser man att många av dessa inte har tillräcklig förmåga att se skillnaden mellan Lätt och Medelsvår klass. Det blir Msv rörelser i lätt B/A form. Detta innebär att uppvisningar belönas med resultat, som ligger långt över deras faktiska prestationer. Och tyvärr även tvärt om. Om man inte kan bedöma den form, som skall känneteckna Msv C ekipagen kommer betygen att sättas enbart efter att man känner igen rörelsen. Detta ger då inte ryttaren den vägledning på väg uppåt i klasserna, som det är avsett att göra. Som jag redan tidigare påtalat kan de inte heller vara kvalklasser till Msv B eftersom det inte ingår några galoppombyten.

Man borde kräva att Msv C döms av Msv B domare. Kvalprogram till Msv B klasserna kan vara Msv B:2. Som det nu är är Msv C klasserna ett ”meningslöst mellansteg”.

Här skall man inte peka på problemet med bedömningen utan man skall peka på dem som är ytterst ansvariga i frågan. Men tyvärr verkar det som om man anser att det är viktigare att tysta dem, som påvisar ett problem än att undersöka vad som ligger bakom det ”dåliga omdömet” att påpeka detta.

”Smygande förändring”?

Kommentar till Lars Anderssons artikel i Ridsport.
Lars Andersson har i Ridsport i en artikel talat om en ”smygande kursändring”  för svensk dressyr. Jag vill från början säga att jag påstår inte att det föreligger några sakfel i det LA säger. Men jag måste reagerar mot att på ett så lättvindigt sätt beskriva något för dressyren så viktigt. Man måste inse, att när man publicerar sig i ett så brett forum som Ridsport, kommer det man säger att sprida många ringar på vattnet.
Det är möjligt att det inte är LA som satt rubriken, men redan där måste man fråga sig hur  överhuvudtaget en förändring av den typ LA talar om kan tillåtas att ske ”smygande”. Detta är väl om något en process som måste göras mycket tydlig. Den måste genomföras genom tydliga direktiv till både domare och tränare. Det innebär också att alla domare måste genomgå en kompletterande utbildning för att rätt kunna väga positivt mot negativt.
Jag håller helt med LA om att det är viktigare att ett moment utförs på ett kvalitetsmässigt bra sätt, än att det sker exakt vid angiven bokstav. Men då inställer sig bedömningsfrågan: Hur mycket betyder det i betygshänseende om t.ex en övergång utföres bra på angiven punkt mot om ´den utföres med samma kvalitet flera meter från denna? Här kommer objektiviteten i bedömningen att sättas på prov. I tävlingsmomentet och i den form av additionsbedömning vi fortfarande har ligger ju att ha hästen i en sådan balans att moment kan utföras på angiven plats. Annars är det bättre att som i en del lättare program ange att momentet skall utföras ”mellan angivna bokstäver”. Genom att vi har ett bedömningssystem där varje enskilt betyg ingår i slutsumman får också varje bedömningsgrupp en avgörande betydelse för placeringen i klassen. Om vi i stället hade ett system där man satte sammanfattningsbetyg som en variant av ”allmänt intryck” skulle man kunna fästa mindre avseende vid precisionen.
Jag anser att det är helt fel att ställa ”precisionsridning” mot ”kvalitet”. Man kan ju, som LA säger, tala om ”petimeterdressyr” men då bör man också klargöra vad detta är. För mig innebär det att man enbart rider på punkter utan hänsyn till kvalitet. Men den typen av träning hoppades man att Ridsportförbundet eliminerat genom sin ”tränarutbildning”.
En gång i tiden ansågs det att vi i internationella sammanhang red våra hästar i bra form men förlorade mycket på vår slarviga programridning. Det var då jag – som dåvarande ansvarig för dressyrbedömningen – i lägre klasser införde bedömningsgruppen ”vägarnas rätta ridande och hörnpasseringar”. Detta  för att på ett tidigt stadium lära de unga ryttarna att bli mer noggranna. Men också för att detta är en mycket viktig del i basutbildningen, för att tvinga ryttarna till tillräcklig aktivitet och att göra hästarna tillräckligt uppmärksamma så att man senare kan rida mer på det sätt LA beskriver. Om programmen, som LA önskar, skall bidraga till en positiv utveckling så måste detta också avspegla sig i de nationella programmen. Det man i dag mest oroas av när man ser lägre klasser är den mycket slarviga programföljningen. Man måste i alla sammanhang skilja på när man talar om ”bredd” och ”elit”.
LA skriver att ” i dag vinner man inte en klass på en häst som ”bara” är lydig. Den måste även ha smidighet, spänst, balans och bärighet”. Men var går då gränsen för dessa krav mellan lätt och svår klass och mellan regional och elit? Det är inte något som bara kan uttryckas på detta enkla sätt.
Det är viktigt att man när man yttrar sig offentligt även beaktar de konsekvenser ens åsikter kan få. Både ur pedagogisk synpunkt och för sportens olika utövare. I det här sammanhanget vore det också intressant att veta var ”källan” till dessa åsikter ligger. Är det hos LA själv eller är det hos dressyrkommittén eller domarna? För jag har svårt att tro att FEI skulle lägga sig i hur vi utvecklar vår nationella dressyr. Varifrån detta än kommer visar det på ett mycket tydligt sätt hur viktig  en bred diskussion om dressyrens mål och medel är. Det ”sammanslagna förbundet” måste inse att det har ett ansvar både för grundutbildning och olika nivåer av tävling!

Bra Initiativ

Peter Härnstam och Kristian von Krusenstierna har startat ett eventbolag för att utveckla dressyrsporten. Detta är något man länge hoppats skulle hända här i Sverige. I USA arrangeras i stort sett alla tävlingar på detta sätt. Eventbolaget planerar i samarbete med arrangerande klubb upplägget av tävlingar vad gäller innehåll och utförande. I vårt land kvarlever den modell som från början såg till att det överhuvudtaget fanns några tävlingar. Det var helt ridklubbarnas ansvar att se till detta. Att med den utveckling som skett i dag kräva detta av ridklubbarna är en alltför stor uppgift. Allt deras arbete är beroende av  ideella krafter. Det innebär att man oftast är litet fastlåst i gamla rutiner och har svårt att se de olika nya möjligheter som finns. Det är här ett eventbolag kan bidraga. Det är ingen tvekan att tävlingar på olika sätt – t.ex genom klassinnehåll och kringarrangemang – kan göras mer publikdragande än vad de är i dag. Nu kan man ju ofta se nästan tomma läktare även på nationella GP-tävlingar. Vad man hoppas är att bolagets engagemang inte enbart gäller de stora evenemangen utan att det även kan bidraga till att utveckla de nationella tävlingarna.

Det är roligt när man tar nya initiativ och även vågar pröva dem.

Bevara – utveckla – skapa?

När det gäller dressyren ställer jag mig mer och mer frågan: Vad är det vi egentligen håller på med?  Vill vi bevara den klassiska dressyrens värderingar och är det dem vi försöker utveckla eller håller vi på att skapa en ny form av dressyr?  Det finns många tecken, som tyder på det senare. Och detta gäller inte bara dressyren utan all ridning. I dag talas det mycket litet om ridning som en kunskap om hur man handskas med och genom utbildning anpassar en häst så att man kan använda den inom olika områden.  I dag existerar begreppet ridning nästan enbart som en form av sport. Vad kan anledningen till detta vara?

Jag anser att grunden till dagens situation ligger i vad som redan befarades när Ridfrämjandet slogs ihop med SRC. Tidigare fanns en tydlig huvudman för frågor, som gällde häst/ridkunskap  och en för tävlingsfrågor. I dag finns inte dessa funktioner uttryckta på ett tydligt sätt. Man arbetar med olika kommittéer som inte alltid verkar var medvetna om vad ”grannen” gör. Man får ideligen rapporter om ridskolor, som får läggas ner eller har gått i konkurs. Orsaken är ofta brist på hästmaterial och bristande kundunderlag. Personligen tror jag att en stor anledning står att finna i den ”modernisering” av utbildningarna som  hästnäringen genomgått.  Den har  mer varit anpassad efter konstruktörernas synpunkter än verksamhetens krav. Den mest centrala rollen här har ridlärarna. Det är deras kunskaper som skall ligga till grund för ridskolans drift och inte som i många fall en styrelse utan tillräckliga insikter i  dessa frågor. Ridlärarna måste få större auktoritet på sitt område. Men det kräver då att de har tillräcklig utbildning för att klara detta. Jag anser att de ridlärare som endast genomgått RIK I i den gamla utbildningen och benämndes ”biträdande instruktör” hade en bredare och bättre anpassad utbildning att leda verksamheten än vad den nya utbildningen erbjuder. Bra och intresserade instruktörer lockar också kunder till ridskolan. Det går inte heller att driva en ridskola med enbart timanställd personal. Det övergripande ansvaret för både hästar och lektioner måste skötas av en heltidsanställd kompetent ridhuschef.

Ridskolan utgör stommen i den utbildning vi i Sverige varit kända för och som på ett bra sätt förberett de ryttare, som velat gå vidare inom tävlingssporten. Det har också gjort att man på ett sunt sätt skiljt på ”ridning” och ”tävling”. Det innebär inte att det inte inom ridskolans ram skall finnas tävlingsutbildning. Där har vi ju t.ex lokala tävlingar. Detta är en bra stimulans i utbildningen.

Var hamnar vi om ridskolorna blir färre? Eftersom vi handskas med levade djur har vi ett stort ansvar för denna utbildning. Skall den tas över – vilket den redan i stor utsträckning gjort – av  tränare?  Det innebär att beteckningen ”tränare” skall ändras till ”ridlärare”. Det förutsätter då en helt annan utbildning. Det naturliga förloppet borde vara att tränaren bygger vidare på de grunder ridläraren och ridskolan skapat. Här går det inte att ostraffat hoppa över några led!

Att jag talat så mycket om ridskolorna beror på att jag anser att de har så stor betydelse för hur ridningen skall utvecklas i framtiden. Det är så lätt att man, när man talar om t.ex dressyr, direkt tänker på hur det är på tävlingssidan och bortser från dess förutsättningar. Detta ”tävlingstänkande” innebär också att varje individ tänker mest på sig själv och sin egen situation. Men det måste också finnas de som tänker längre framåt än i dag och funderar över hur framtiden i stort skall se ut. Skall vi försöka bevara den ideologi som så länge styrt ridningen i vårt land? Detta medför då att vi måste vara beredda att återskapa det vi under senare år tappat. Eller skall vi skapa en ny form av målsättning, som mer är anpassad efter den moderna människans synpunkter på ridverksamhet?  Och om vi talar om utveckling – vad är det då vi skall utveckla?  Är det förutsättningarna för bra grundkunskaper? Eller tävlingsverksamheten? Eller bäggedera?

Detta är frågor som har stort samband med varandra och som kräver mycket framtidstänkande.  De är av avgörande betydelse och får därför inte diskuteras i ett kortsiktigt perspektiv.