Tränarutbildning?

Jag har fått över 200 positiva kommentarer på mitt inlägg om tränarutbildningen. Många har beskrivit sig vara i just den situation som där beskrivs. Detta visar med all tydlighet att vi här har att göra med ett systemproblem, som borde åtgärdas. Vari ligger då grunden till detta problem? Jag  vill  påstå att den ligger i att förbundet mäter kompetens i antal kurser i stället för genom prestation.  Det är dessutom endast av förbundet ordnade kurser som får tillgodoräknas. Deltagande i seminarier och clinics ledda av högt meriterade tränare – såväl utom som inom landet – får inte räknas. Trots att detta många gånger kan vara mycket mer utvecklande än den kursverksamhet förbundet erbjuder. Hit kan också räknas den obligatoriska hästskötarkursen för att bli C-tränare. Man måste ställa sig frågan om anledningen till detta är att man inte vill förlora den ganska betydande inkomst som dessa kurser ger. Man borde också tydligare definiera vad en tränare skall göra. Är det att  vara någon sorts snabbutbildad ersättare för ridlärare eller är det för att träna grundutbildade ekipage för tävling. Eftersom man i intagningskraven fäster stor avsikt vid tävlingsmeriter borde det vara det senare. Tränare blir man inte hur som helst bara för att man tycker att det skulle vara roligt utan det kräver gedigen erfarenhet av både utbildning av hästar och tävling. Självklart är det också viktigt att kunna förmedla sina kunskaper och det lär man sig bäst genom att själv rida för bra tränare och att se på bra träning. Inte genom att i stora grupper sitta på en läktare och lyssna på kommentering av utvalda ekipage. Därför är det obegripligt att man inte stimulerar intresset att utöka sina kunskaper genom att låta tränare tillgodoräkna sig egenförvärvade kunskaper. Med det system som i dag råder är det många som avstår från att söka tränarutbildningen. Det är ofta just de erfarna personer vi skulle vilja ha in i systemet. Det logiska vore att aspiranter fick skaffa sig sina meriter och sin utbildning på det sätt de själva ansåg passade dem bäst. När de ansåg sig uppfylla de krav som ställs kunde de examineras av ett utsett examenskollegium. Då inställer sig frågan: är detta en yrkesexamen eller ett funktionärsprov? I stort sett alla verksamma tränare bedriver egna företag utan inblandning av förbundet. Det enda förbundet bidrager med är en ganska dyr bokstavsbeteckning. Nästa fråga är om denna beteckning genererar fler kunder? Det är uppenbart att det som ger en tränare uppdrag är i första hand de elevresultat som uppnåtts i praktiken och inte vilken beteckning man har. Här föreligger en förväxling mellan yrkesverksamhet och funktionärsskap. Det är givet att om förbundet vill anlita en tränare för sin verksamhet har de all rätt att ställa vilka typ av krav som helst på vederbörande. Men gäller detta även för egenföretagare?   Ett av motiven till det nuvarande systemet var att man ville garantera en korrekt behandling av hästen i träningen. Detta är en självklarhet men garanteras i dag på intet sätt genom licensieringen eftersom ingen kontroll föreligger. Detta kan bara garanteras genom en allmän vaksamhet och reaktion inom hästvärlden.  Det vore en helt annan sak om det fanns ett myndighetsbeslut om att man måste ha licens för att bedriva träningsverksamhet och att förbundet var den licensutfärdande aktören. Men detta krav föreligger inte.  Vill man bidraga till att utbilda tränare, som kan föra dressyren framåt måste man tänka till och skapa ett nytt system. Lämpligt vore att tillsätta en arbetsgrupp bestående av alla berörda parter för att arbeta fram ett konstruktivt förslag på hur detta skulle kunna åstadkommas. Detta bör även leda till en klar definition av olika yrkesfunktioner.