När jag i mitt tidigare inlägg skrev om samling som ett tidigt inslag i hästens utbildning kunde det kanske för någon framstå som om jag inte premierade ”ridning framåt”. Självklart skall både ryttare och häst tänka framåt. Men det kan man göra på olika sätt. Det hjälper inte att ryttaren vill framåt om hästen inte vill det. Man kan inte ”jaga” hästen till framåtbjudning. Hos varje häst finns en mer eller mindre uttalad vilja att röra sig framåt. Mest tydlig är den när hästen försöker undkomma något obehagligt. Men hästens välutvecklade instinkt att röra sig snabbt framåt upplever vi också då vi t.ex galopperar i skogen eller över öppna fält. Denna naturliga bjudning finns det för hästen inga naturliga orsaker att utnyttja på dressyrbanan annat än om man vill komma undan arbetet. Här måste bjudningen framkallas på annat sätt. En grundförutsättning är att hästen förstår och respekterar framåtdrivande hjälper. Men sedan kommer styrkan in även här. Om man är stark nog att utföra en sak så gör man den utan motstånd men om man saknar den nödvändiga styrkan gör man motstånd. Framåtbjudning är i själva verket ett symptom på hur utvecklad muskulatur hästen har för att kunna utföra det man begär av den. Ett bevis på om hästen har den erforderliga styrkan är att den kan bibehålla sin balans och rytm i flera olika tempon. Man utvidgar hästens gångartsregister. Detta visa man i dressyrprogrammen genom arbets- samlade – mellan- och ökade gångarter och i övergångarna däremellan. Här kan man aldrig genom att bara rida fort eller långsamt uppnå ett bra resultat.  Därför måste också kravet på hur mycket hästar i de lägre klasserna skall visa av detta rättas efter deras plats i utbildningsgången.

Man kan rida framåt på olika sätt. Jag skiljer noga på att rida framåt i högre tempo och att rida mer framåt i det tempo man redan har.  Det gäller att hitta det för varje häst för tillfället lämpligaste arbetstempot. Detta är beroende av hur hästen fungerar och vilket arbete som skall göras. På tävling ser man ofta ryttare som verkar ha förväxlat tempo med schvung och bjudning. I framför allt medelsvåra klasser rider de i ett tempo som omöjliggör för hästen att utföra hörnpasseringar, volter och öppnor på ett korrekt sätt. Energi uppnår man inte i första hand genom att rida fortare utan genom att rida  i det för tillfället lämpligaste tempot. Här är tränarens ansvar stort eftersom ryttare ofta har svårt att uppfatta nyanserna i det som sker. Även här är det hästens styrka som är den avgörande faktorn.

Min avsikt är inte att detta skall vara någon sorts ”ridlära” utan jag vill bara skapa underlag för en diskussion, som jag hoppas sedan skall tagas upp ute på fältet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s